Inatt föds ett nystan 
av en röd tråd som ringlar ur hjärnan
för att den gått vilse där

och blir träds grovrötter, urtidsslingrande
som sträcker stam mot grenverk, sky.

Hämtar näring under mig
under doftande mossas gungande gröna sjok

där en varelse lockar ur dem tråden 
tills den vilar som ett rött hjärta
i hennes fågelbohand.

Och hur hon reder ut med sina milda händer
som om hon kammade sitt långa hår
som doftar pors och mossa

och sedan knyter samman allt
innan hon kastar nystanet mot en stjärna 
som en bro för ljus

medan jag ser i blixtbelysning
att på trädets grenar växer mina gamla dockor
med sina vita kläder vajande som tvätt

och att de skrattar mot mig som porlande regn
i en lek av lättnad
oflagnat av tid

medan min mors händer
stryker häggs blomblad över min kind
 
och viskar liv, välsignelse
i mitt drömöra.

och hennes näring bär.