dina brunbrända ben låg på mina och de var precis
lagom lena för att mina händer skulle trivas där

mina fingrar längtade ju efter din varma rygg men den
var så len att de aldrig vågade nudda den med kärlek
kanske skulle fingerfärgen sätta alltför
starka mönster,
poesin kanske skulle sova på dina skuldror och ifall
du lyckades väcka den
skulle du se vad jag handlar om nuförtiden

värmen kändes genom kjoltyget och mina ben drömde
utan att somna om alla steg de ville ta tillsammans med dig
dina händer vilade på gitarrkroppen men musiken bodde
längst inne i oss,
jag visste inte om du sjöng om mig eller ens
om du hörde den

din sångröst hade dina kyssläppar målat upp på väggarna,
sommarnätterna knackade på dörren bara för att
få lyssna och vintern var nerpackad längst nere
vi gjorde vårt bästa för att glömma den men ibland såg jag den i dina hemligheter

och dina ögon bar på allt,
på brännässlor och blåeld och timjan
för du blommade ju alltid, medan jag alltid stod i knopp

allt som allt väcktes inte poesin då och kommer nog aldrig
göra det heller
för vi lät den aldrig
somna