Evita kroniskt sjuk men eldig,
skriker sig hes i natten
Mutisten så omedvetet väldig,
skapar vin utav vatten

Hennes rop liknar näktergalens,
då hon sjunger för livet
Hans orerande mer generalens,
då han vägrar det STORA klivet

Ars longa, vita brevis – hör!
Evita sjunger i färger och dur
Mutisten som tycker hon stör,
garderar sig bakom sin mur

Nu leker de kurragömma,
bakom metaforer och låsta rum
Evita ska alltid drömma,
om en mutist som inte är stum