Dödfödda födslovärkar när jag vaknar
Inga livsilande självinsikter utdreglade på kudden
Lakanen är inte blodiga
Jaget skakar och försöker frita sig, mot befrielse
mot våren, men är omutbart

Inga öppna sår som blöder
Så odramatiskt som moln
Svävar jag i tomheten
Där tankarna immar igen i migrändimmiga
morgonförnimmelser,
Där långsam kärlek slutligen koagulerat och
täppt igen all reson
som att bara kunna andas genom halsen
och den blir torr och man hostar
När näsans lufthål tjocknat av segt, kladdigt
självförnekelsesnor
så jag kvävs av längtar efter förlösning
upplösning, utlösning

Jag harklar mig men inga ord kommer ur min mun bara
torra rosslingar och bomullsformuleringar
Jag säger allt men du hör ingenting