Jag kan klia på världens mest irriterande myggbett på mitt smalben och sen ändå hamna i tankar om när din hand vilade där senast.
Någon gång då jag satt ihopkrupen i en soffa och du sakta lät dina fingrar smyga sig bort mot mig.
Jag kommer inte ihåg filmen, men jag minns när du tog upp kontrollen, riktade den mot TVn och pausade för att istället kunna sitta och titta in i mina ögon.

Jag kan stå mtt på Storgatan och så kommer någon gående i en likadan tröja som du hade första gången vi träffades.
Det var på en 20års fest och du var full och alldeles för påträngande för mig. Jag föll givetvis direkt för din hand på oanständiga ställen.
Jag minns inte vem av våra gemensamma vänner som fyllde år, men jag minns ändå vårt första datum tillsammans.

Och det gör ingenting om vi aldrig hade ett förhållande för vi har ändå speciella datum i vår relation. Första gången jag tittade på dig igenom regn, första gången jag var hemma hos dig, första gången vi somnade nakna i din säng och femtionde gången du fick mig att gråta. Och enda gången jag sa att jag älskade dig.

Jag kommer aldrig mer få chansen att säga det. Jag kommer aldrig mer våga. Men varje gång jag ser dig ska jag borra in näsan i ditt mjuka hår och viska i ditt öra att det gör jag fortfarande. Utan att använda ordet du aldrig sa tillbaka.