Det hade mörknat betydligt när de skymtade Jungfru skär framför sig. Fiskaren navigerade vant in båten mot viken och lade ankar.
”Tja nu får du simma sista biten, för närmare än så här kan jag inte gå - om vi inte ska slå i botten.”
Han log stort emot Lorca när hans såg hennes bestörtning och pekade på en liten plastjolle som hängde vid sidan av relingen.
”Du får gärna ta jollen annars, om det skulle underlätta…”, skrockade han.
De hjälptes åt att få den lilla båten i vattnet och fiskaren gav henne en lanterna att ta med sig så hon någorlunda skulle kunna se vad hon var i färd med. Han lovade vänta på henne men högst en timma. Lorca hoppade i jollen och försäkrade i sin tur att vara tillbaka så fort som möjligt. Hon hängde lanternan på en liten krok i fören och började snabbt ro. Det var säkert inte mer än 50 meter till den lilla sandstranden som hon skymtade mellan klipporna framför sig.
”Håll rak kurs bara!”, hojtade fiskaren till henne och Lorca nickade i takt med årtagen.
Fiskaren tände sin pipa och tog sedan ner ett fiskespö som hängde på insidan under relingen.
Det var ett tag sedan han använt det och nu såg han fram emot att göra ett par kast igen.
”Kanske jag kan få en liten makrill åtminstone”, muttrade han med pipan dignande i mungipan.

Lorca girade upp på sanden och hoppade ur båten. Hon drog upp den en bit och knöt fast den i en stock som låg fastkilad mellan ett par klippblock och strandkanten. Hon tog med sig lanternan och gjorde ett svep med den. Skäret var väldigt litet och när hon klivit upp på en av klipphällarna såg hon hela dess yta. Skäret bestod mest av berg men här och var skymtade hon små plättar med växlighet. Det var för mörkt för att urskilja vari denna växtlighet bestod men en och annan större buske anande hon mellan de mörkare fälten som förmodligen var grästuvor och ljung. Stranden nedanför henne var max 15 meter lång men som badplats var den perfekt. Det var sandbotten en bra bit ut i vattnet. Det hade hon lagt märke till när hon rodde i land. Det var alldeles vindsstilla och det enda som hördes var vågornas kluckande mot strandkanten. Hon gick mot en liten vindpinad enbuske som ståtade mitt på skäret. Lorca såg sig omkring, men det fanns absolut ingenting att se - om man bortsåg från det mörka karga landskapet som omgav henne och vattnet runt den lilla holmen.
”Vad sjutton gör jag nu?”, undrade hon fundersamt. Tänk om hon fått allting om bakfoten och
skäret som nämnts i det mystiska meddelandet bara var en metafor för något annat. Hon gick omkring i cirklar och lyste med lanternan över hällarna. Snart stod hon på andra sidan där de spetsiga klipporna utanför skäret fick henne att tänka på skrönan om de överlevande jungfrurna. Här uppe någonstans hade de suttit och begrundat sitt öde en gång i tiden. Lorca rös till lite och gick snabbt vidare.

Precis när hon var redo att ge upp och vända tillbaka ner mot den lilla sandstranden, såg hon något som glimmade till i ljuset från lanternan. Hon skyndade snabbt emot föremålet. När hon kom närmare såg hon att det var ett litet metallskrin som stod på en klipphylla ut över vattnet. Lorca var tvungen att hålla fast i berget och sträcka sig allt hon förmådde för att nå det lilla skrinet. Om hon ramlade ner skulle hon förmodligen slå sig fördärvad - kanske till på köpet drunkna. Som tur var fann hon en djup spricka i berget som kunde fungera som handtag. Det var med en triumferande känsla hon tryckte skrinet mot kroppen och skyndade tillbaka mot stranden. Hon hann till sin besvikelse se att skrinet var låst. Förhoppningsvis gick det att dyrka upp relativt lätt. Kanske hon kunde be fiskaren om hjälp? Hon sköt ut jollen i vattnet och rodde snabbt mot fiskebåten som lyste som ett fyrskepp där ute mellan klipporna. Tack och lov stod de inte alls lika tätt som på andra sidan. Höll man bara en hyfsat rak kurs så var faran minimal att man skulle träffa på något grund.

Det var en mycket glad fiskare som hjälpte henne ombord och drog upp jollen. Lorca såg att det stod en trälåda halvfylld med fisk på däck och att ett fiskespö låg slängt vid sidan om lådan.
”Jasså, du har fiskat medan jag varit borta”, sa Lorca och nickade mot fisklådan.
”Jo, jo, mänsan, det blev en hel del godsaker”, svarade fiskaren glatt. ”Verkar vara bra fiskevatten här ute fröken, så jag funderar på att slänga i ett nät innan vi far hemåt.”
”Ja, gör det du, så kan jag försöka dyrka upp det här så länge”, sa Lorca och höll upp skrinet.

Fiskaren granskade skrinet, vände och vred på det medan han kliade sig under skeppsmössan.
”Nja, inte tycker jag att du ska dyrka upp det här fina lilla skrinet, kanske jag har en nyckel som passar”.
Fiskaren försvann in i hytten och kom tillbaka efter en stund med en enorm nyckelknippa.
”Prova om någon av de här passar, jag tror jag haft ett liknande skrin en gång i tiden”, sa han och lommade iväg över däck för att få ordning på sitt nät.

Lorca slog sig ner på det slitna trädäcket med lanternan nära sig. Hon synade nycklarna noggrant och började prova de som såg mest passande ut. Hon vred, lirkade, och drog i låset men ingenting hände.
Hon provade alla nycklarna men utan resultat. Slutligen gav hon upp och lade sig raklång på rygg och stirrade besviket upp mot stjärnhimlen. Det var så fiskaren fann henne en stund senare.
”Gick det inget vidare med nycklarna?”, frågade han lite försiktigt. Lorca orkade inte svara, hon skakade bara missmodigt på huvudet.
”Se så, se så”, sa fiskaren, ”upp med humöret, det ska nog ordna sig ska hon se.”
Han tog upp knippan ifrån däcket och slängde träffsäkert in den genom hyttdörren som stod på glänt.
Sedan tog han upp skrinet och granskade det ingående igen. Han försvann in i hytten och blev kvar där en bra stund. Plötsligt hörde Lorca att han startade båten, det gungade till och de var åter på väg.
Efter ett par minuter när de kommit ut på mer öppet vatten, ropade fiskaren på henne. Lorca lämnade det kalla däcket och gick in till honom i hytten.

”Se där…”, sa han pillemariskt och pekade på en liten bänk vid sidan om förarsätet. Lorca såg att det låg en lite dyrk, en spik och ett par mindre verktyg bredvid skrinet som fortfarande var oöppnat.
”Nå, sätt igång och dyrka nu då”, sa fiskaren uppmuntrande. ”Jag hjälper dig om du inte får fason på det.”
Lorca förstod att fiskaren var minst lika nyfiken som hon själv och började ivrigt bända och peta i låset.
Flera gånger kände hon att låset var nära att ge efter för hennes påtryckningar men tydligen hade hon inte tillräcklig styrka för att bända upp det. Det knakade och knäppte i det och verkade bli allt lealösare men det gick inte upp – till hennes stora förtret.
”Hit med det satans skrinet”, gormade Fiskaren och lät motorn gå på tomgång.
”Det var då själva den, om det inte ska gå och öppna den här lilla tingesten!”
Lorca lämnade lättad över skrinet och skrattade åt fiskaren frenesi. Han slet och drog i låset, bankade med en hammare och slutligen tog han en tång och drog allt vad han orkade. Låset gick upp med ett litet klickljud och ramlade ner mellan dem.
”Öppna det, öppna det!” hojtade Lorca och höll på att förgås av nyfikenhet.
Fiskaren skrattade och försökte smygtitta ner i skrinet men Lorca tog tag i locket och slet upp det mitt i händerna på fiskaren. Både stirrade lika snopna ner i skrinet och på föremålet som låg där.

”Va-a”, utbrast Lorca helt paff – ”En nyckel!”
”Jaha, sa fiskaren och kliande sig på näsan lika förbryllad. Han tog upp den och sedan tog han upp låset som låg vid hans fötter. Han provade nyckeln i låset och den passade!
”Nä-ä…”, sa Lorca helt förkrossad. Vad sjutton hade det varit för mening med hela charaden egentligen, undrade hon. Här hade hon åkt båt mitt i natten, dessutom till en ganska farlig plats och haft ett himla sjå för att få tag på skrinet. Så visade det sig att hon bara var tillbaka på ruta ett. Med ens kände hon sig helt utschasad. Fiskaren tog åter tag i rodret och medan han väjde för kobbar och skär försökte han få Lorca på bättre humör.
”Det är ju inte säkert att nyckeln bara passar till låset i skrinet…” sa han lite varligt. ”Den är ju rätt stor, så den kan ju passa lite varstans”, försökte han.
”Som var då”, frågade Lorca stingsligt.
”Tja, kanske i ett annat skrin, i en dörr eller något, vad vet jag…”
Ja, ja, sa Lorca. ”Det känns bara så snopet just nu”.
”Jag förstår det”, sa fiskaren och klappade henne på kinden.
Hon tackade honom för all hjälp och lutade sig kärvänligt emot honom då han körde in i hamnen. Fiskaren bara skrattade hjärtligt och sa att det hela varit ett riktigt äventyr för honom.
Dessutom hade han ju fått en låda med både makrill och rödspätta som han skulle ge till frugan när han kom hem. Han var mer än nöjd med nattens utflykt.

Vid frukosten nästa dag satt Lorca åter med det mystiska brevet i handen. Skrinet med nyckeln stod vid sidan om henne som en hånfull påminnelse om föregående natts prövningar. Hon suckade tungt och beslöt sig för att besöka biblioteket efter helgen. Kanske kunde hon få en pratstund med den där bibliotekarien Marianne som förhoppningsvis visste något om Timoras läsvanor. Lorca lade ner brevet i skrinet men stoppade på sig nyckeln. Man kunde ju aldrig veta när man stötte på ett passande nyckelhål.
Hon undrade när hennes pappa skulle dyka upp och hur länge han hade tänkt stanna. Meningen hade ju varit att de skulle ha firat midsommarafton och helgen tillsammans men om hennes far gjort sig illa, kanske han inte var på humör för några större utsvävningar. Dessutom hade ju båten fått sig en törn och den ville han nog få fixad så fort som möjligt. Hon fick stämma av med honom när - eller om han dök upp.

Lorca tog fram fisken och räkorna ur frysfacket som hon fått av fiskaren dagen innan. Hon kunde lika gärna förbereda middagsmaten, tänkte hon. Om inte annat så skulle skaldjuren bli dåliga om de låg för länge i kylen. Hon smorde en ungsform och lade ner vitlingsfiléerna tillsammans med lite skivad purjolök, dill, ett par skivade körsbärstomater samt riven ost. Därefter skalade hon räkorna, fräste dem i margarin och redde snabbt ihop en sås baserad på grädde. Lorca satte in den preparerade formen i kylen igen och gjorde samma sak med räksåsen när den svalnat. Hon borstade och sköljde av ett par större potatisar och lade dem sedan i en vattenfylld kastrull. Likadant gjorde hon med två stora morötter som hon rev och välte upp på ett större fat med lite plast om. Av en halv gurka skar hon stavar som hon slängde ner i en glasskål med vatten. Nöjd med förmiddagens förvärv beslöt hon sig för att avsluta det hela med lite dekoration. Hon plockade fram kökssaxen ur en låda och bestämde sig för att klippa av ett par rosor som ståtade i rabatten framför stugan. I hallen tvärstannade hon abrupt. Det lilla fönstret stod åter på glänt. Hon såg sig omkring men såg inget ovanligt. Hon var säker på att hon stängt fönstret ordentligt då hon kommit hem på natten. Hon hade till och med känt på det en extra gång innan hon gått och lagt sig.
”Det måste var något fel på det”, muttrade Lorca irriterat och öppnade ytterdörren.
På trappavsatsen blev hon åter stående som i trance. Nedanför henne på ett av trappstegen låg ett litet vitt paket. Hon lät det ligga och gick förbryllad mot rabatten. Där klippte hon av tre stycken gulröda rosor
som hon tog med sig in tillsammans med det lilla fyrkantiga paketet.

Hon satte blommorna i en vacker klarröd glasflaska som hennes mormor varit mycket förtjust i och studerade sedan paketet ingåenden. Det var helt neutralt, inslaget i ett vanligt vitt pappersark och väldigt litet. Paketet vägde nästan ingenting men det var hårt och kompakt. Lorca skakade på det men hörde ingenting inifrån den vita fyrkanten. Paketet var tejpat med två små tejpbitar som Lorca försiktigt pillade upp. Hon vecklade ut pappret och strax skymtade hon en blå liten ask mitt i allt det vita. Hon tog upp asken som till formen påminde om en sådan där smyckeask man fick hos juveleraren i stan.
Lorca öppnade den försiktigt och till sin förvåning såg hon att det faktiskt låg ett smycke i den - på en bädd av bomull. Det var en halskedja i silver med ett hängsmycke. Hon höll upp smycket framför sig och insåg att det måste var någon form av religiös symbol. Det föreställde en större silverdroppe och inuti droppen satt ett litet kors.

Hänget var mycket vackert och Lorca ville genast prova det. Hon ställde sig framför spegeln i hallen och knäppte på sig halsbandet. Det klädde henne och hon skulle gärna vilja tacka den hemliga givaren varmt. Då slog det henne att smycket kanske inte alls var till henne. Men varför skulle någon lägga ett paket på hennes trappa om det inte var till henne? Närmaste hus låg cirka en kilometer bort – inte kunde väl någon ta så miste? Alla på ön visste ju var hennes mormors stuga låg. Lorca antog att smycket var till henne trots allt och säkerligen från någon hon kände. Men hon tyckte det var konstigt att denna någon inte skickat med någon hälsning. De hon kände skulle definitivt ha meddelat sig på något sätt.
”Kan det vara ifrån pappa?”, mumlade Lorca. Hon trodde inte det. Han var inte direkt den religiösa typen, men man kunde ju aldrig veta…
Vad betydde egentligen symbolen och vem hade tagit sig ända upp till stugan för att lämna paketet på trappan. Det var ju lördag så någon post delades ju inte ut.
”Tusen frågor men inga svar”, muttrade Lorca och slängde ilsket på sig regnjackan.

Grusvägen var våt och hal. Det efterlängtade regnet hade dragit in under morgontimmarna till glädje för växter och djur. Värmeböljan var över för denna gång - Lorca saknade den inte. Det duggregnade lite - ett ljummet sommarregn. Det doftade friskt och Lorca nynnade förnöjsamt där hon kryssade sig fram på vägen mellan sniglar och daggmaskar.
Hon genade över badplatsen och berget och nådde Inga-Lills hus precis när Vårfrukyrkan slog tolv slag.
Inga-Lill stod i växthuset och gallrade. Hon vinkade glatt åt Lorca genom glaset när hon såg henne öppna trädgårdsgrinden.
”Jag kommer strax!”, ropade Inga-Lill och viftade i luften med en vattenkanna.
Lorca nickade och gick upp på den inglasade verandan. Hon satte sig för att vänta i en blomprakt av sällan skådat slag. Den prunkande växtligheten runt henne var överväldigande. Det kändes nästan som att sitta i en botanisk trädgård – lite drömskt men på samma gång påtagligt verkligt.
Hon fick inte ihop bilden med de känslor hon förnam men lät förvirringen passera. Hon lutade sig tillbaka i den rymliga korgstolen och njöt av dofterna och humlornas surranden.

”Jasså, du är redan uppe och i rörelse så här dagen efter”, sa Inga-Lill med ett leende när hon satt sig tjostande bredvid Lorca. Hon lutade sin käpp mot det lilla glasbordet och lade upp sitt åderbråcksblåa ben på en liten läderpuff.
”Du må tro att jag har ont i benet och höften idag, efter allt stående och gående igår”.
”Att jag gamla människa aldrig ska lära mig att jag inte kan hålla igång på samma vis nu som för 20 år sedan”. Inga-Lill frustade och drog på munnen i samma veva som hon deklarerade att det fanns nybryggt kaffe i köket. Lorca förstod vinken och skrattade. Hon reste sig upp, gick in i huset och var strax tillbaka med en fullastad bricka.
”Så du hittade bullarna också”, skrattade Inga-Lill och hällde upp det rykande kaffet.
Lorca hämtade filten som låg slängd i hammocken och lade den över Inga-Lills ben. Den gamla skrockade förnöjsamt medan hon sörplade i sig lite av kaffet.
”Vad har du på hjärtat då?”, frågade hon sedan och plirade illmarigt mot Lorca.
”Syns det SÅ tydligt”, svarade Lorca och fnittrade lite.
”Nog ser jag att det är något du vill berätta alltid”, sa Inga-Lill medan hon frånvarande drog i en tråd som släppt ur filtsömmen.
”Se så, ut med det nu då!” gastade den gamla och slet av tråden.

Lorca visade Inga-Lill halsbandet och berättade om paketet som legat på trappan samma förmiddag.
Inga-Lill tippade på att det var unge herr Mikael som varit den hemlige leverantören, annars kunde hon inte förstå vem det skulle kunna vara. Hon granskade smycket ingående men hade inte den blekaste aning om vad droppsymbolen betydde.
”Ja, något kyrkligt måste det ju symbolisera i alla fall …” sa Inga-Lill och såg fundersam ut.
”Du får väl gå ner och prata med Algot Krook och se vad han har att säga om det”.
”Algot Krook, vem är det?”, frågade Lorca nyfiket.
”Det är församlingsprästen här ute på ön, förklarade Inga-Lill. ”Han tog över efter Västgård när han gick i pension för ett par år sedan”.
Lorca blev eld och lågor och undrade var hon skulle kunna få tag i Algot Krook någonstans.
Inga-Lill berättade att han säkrast påträffades i Vårfrukyrkan men att Lorca i värsta fall fick gå till prästgården bakom kyrkan och knacka på.
”Var det han som tillsammans med doktor Lindqvist hjälpte den där kvinnan som ramlade vid fyren förra året?” undrade Lorca.
”Just det, han var det”, svarade Inga-Lill och nickade ivrigt.

Innan Lorca gav sig iväg mot kyrkan fick hon med sig ett par bullar.
”Speciellt till din pappa”, sa Inga-Lill och blinkade med ena ögat. Hon visste att Lorcas pappa älskade nybakade kanelbullar. Lorca skrattade och tog påsen med bullarna efter att hon hjälpt Inga-Lill att duka av bordet. Därefter gav hon den äldre en tacksam avskedskram.
”Jag kan komma förbi en sväng imorgon efter högmässan”, sa Inga-Lill och flinade.
”Det tror jag säkert”, skrattade Lorca och himlade sig.
”Jag vill så klart säga hej till din pappa”, sa Inga-Lill leende.
”Visst, visst… du är så välkommen… NYFIKEN I EN STRUT!” ropade Lorca när hon stängde grinden efter sig.

Nere i hamnen pågick undanröjning efter nattens midsommarfirande. Städarna slogs med måsarna om skräpet som virvlade än hit, än dit. Måsarnas skri var öronbedövande. Här och var skymtade Lorca ett par vanliga lördagsflanörer. De strosade längs med kajen och verkade lagom loja i duggregnet.
Lorca fortsatte mot ängen och såg kyrkan torna upp sig i all sin prakt. Hon undrade om den skulle vara öppen eller om hon skulle bli tvungen att knacka på nere i prästgården.
Hon kände på porten och den gled sakta upp framför henne. Den var stor, tung och utsmyckad – väldigt vacker. Två änglar på ovansidan porten blåste i varsin trumpet och i mitten ståtade ett stort kors.
Lorca klev in i kyrkan och undrade var någonstans hon skulle leta efter prästen

Det satt en äldre man med knäppta händer och nedböjt huvud på den första bänkraden. Lorca studerade kyrkorummet intresserat och häpnade över de vackra målningarna som dekorerade fönstren och stenväggarna. Det var ovanligt många havsmotiv som återgivits men självklart också en mängd bilder på Maria med Jesusbarnet samt apostlarna. Fyra enorma änglar ståtade med vingarna utslagna i varje hörn. Alla bar de på något attribut. Lorca stannade fascinerat framför ängeln i östra hörnet som höll en balansvåg i högra handen. Hon förstod att det var ärkeängel Mikael som uppenbarade sig på väggen framför henne. Därav drog hon slutsatsen att de andra änglarna var ärkeänglarna Gabriel, Uriel och Rafael. Änglarna var signerade med ett snirkligt S nertill och Lorca såg att samma S fanns under de andra målningarna. Det måste var målarens initial, tänkte Lorca och hajade till då någon harklade sig bakom henne.

Den äldre mannen stod bakom Lorca och log varmt emot henne.
”Änglarna väcker ert intresse ser jag”, sa han och nickade mot väggmålningen på väggen.
”Ja, de är väldigt vackra i sina fluffiga pastellfärger, det måste vara en duktig målare som fått fram så talande och magiska målningar”, svarade Lorca och studerad den äldre mannen.
”Ja, nog var han nitisk och hade öga för färg alltid gamle Sander, men något kuriös får man nog säga att han var i alla fall”, muttrade mannen. Lorca tittade förbluffat på honom.
”Sander, sa ni, men han lever väl ännu?” frågade Lorca. Mannen skrattade till och skakade på huvudet.
”Nej, det kan jag aldrig tro. Sander var verksam här när jag konfirmerades och redan på den tiden var han gammal.”
”Men jag träffade en Sander igår nere i hamnen som målade, men det kanske var en släkting till den äldre Sander”, sa Lorca lite fundersamt. Mannen såg aningen brydd ut men skakade sedan på huvudet.
”Nej, Sander hade inga släktingar vad jag vet, han var en riktig eremit. Han bodde ensam i ett annex som tillhörde prästgården då och var anställd av Svenska kyrkan för att just måla. Efter restaureringen och måleriarbetet av kyrkan lämnade han ön och har inte synts till sedan dess”, klargjorde mannen och såg forskande på Lorca.
”Då kanske han är tillbaka nu då”, sa Lorca och skrattade.
”I så fall måste han vara närmare hundratrettio år”, svarade mannen och blinkade med ena ögat.
”Han var nog i alla fall runt sextio - sextiofem när jag var grabb; och det är över sextio år sedan nu.
Lorca visste inte riktigt vad hon skulle svara på det. Den Sander hon stött på var inga hundratrettio år, men närmare sextio var han nog.
”Han kanske har slutat att åldras”, sa Lorca och drog på munnen.
”Jo, jo… det skulle allt vara ett mirakel det”, skrockade mannen och föreslog att Lorca skulle bjuda in Herr Sander till kyrkan nästa gång då hon råkade på honom.
Lorca fick känslan av att den äldre mannen drev lite med henne och nickade bara tyst.
Uppenbarligen trodde han inte att ”hennes målare” också var en Sander.

”Fint halsband du har förresten, passar ju lika bra här ute på ön som i vida världen”, sa mannen och granskade smycket Lorca bar om halsen.
”Vad menar du?”, frågade Lorca intresserat.
”Känner du inte till symbolen?”, undrade mannen förvånat. Lorca berättade att hon fått smycket av en bekant men ännu inte träffat denna och fått reda på vad droppen med korset i symboliserade.
Mannen förklarade då glatt att det var en symbol för gamla Sjömanskyrkan eller det som numera hette Svenska kyrkan i utlandet. Droppen stod för vattnet eller havet man färdades över - mellan olika länder, medan korset stod för kyrkan, gud, gemenskap och gränsöverskridande. Han berättade att sjömännen förr burit ett kors i en cirkel om halsen eller tatuerat in vågor och kors på armarna. Kortfattat var droppen synonym med vattnet och korset med tron. Mannen började prata om dopet och vattnets betydelse i samband med det och kom sedan in på blodets symbolik i anknytning till nattvarden. Lorca lyssnade ivrigt och sa sedan lite skämtsamt:
”Man skulle nästan kunna tro att du var präst, så som du predikar.”
Mannen skrattade hjärtligt och plirade mot Lorca.
”Ja, nog är jag präst alltid, även om jag numer är pensionerad”, sa han och sträckte fram handen.
”Nils Västgård, var namnet.”
Lorca kände sig urdum. Rodnande tog hon hans hand och presenterade sig.
”Aha”, sa Västgård. ”Då vet jag ju vem du är, du är dotterdotter till Theresia som bodde uppe på Norråsen!”

Den gamle prästen frågade Lorca vad hon gjorde på ön och varför hon kommit till kyrkan. Lorca berättade om halsbandet och Inga-Lills råd om att prata med Algot Krook.
”Så då var den saken ur världen”, sa Västgård och frågade i samma andetag om Lorca hade lust att ta en promenad med honom i den lilla parken vid kyrkogården. Lorca nappade på förslaget och de vandrade ut i gråvädret tillsammans. I parken doftade det av fuktig jord och småfåglarna lekte mellan rabatterna och buskarna. Prästen och Lorca pratade med varandra som två goda vänner och verkade trivas tillsammans där de gick på den krattade grusgången. När de kom fram till en liten träbänk satte sig prästen ner för att vila och Lorca följde hans exempel. Hon bjöd Västgård på en kanelbulle ur påsen och tog sedan själv en.
”Det är lustigt”, sa han, ”men du är den tredje kvinnan som jag sett på den här ön som har ett sådant där halssmycke”.
”Jaha, och varför är det så lustigt då?”, undrade Lorca.
”Tja, kanske för att ni alla tre är lite udda och faktiskt inte riktigt tillhör ön”, sa prästen och harklade sig. Lorca frågade vilka de andra kvinnorna var och prästen började berätta historien om kvinnan som fallit ner ifrån berget. Lorca avbröt honom och förklarade att hon redan hört vad som utspelat sig förra sommaren. En sak hade hon dock missat och det var att kvinnan burit ett likadant halsband som Lorca. Förbluffat tittade Lorca på prästen och undrade tyst vad det betydde. Hon ville inte berätta för honom att hon faktiskt inte visste vem givaren var ännu.

”Vem är den tredje kvinnan då?”, frågade Lorca nyfiket.
”Tja, det är en lite säregen kvinna som bor med sin gamla sjuka mor uppe på Rönnbacken, hon brukar förresten komma hit till kyrkan ibland för att tända ljus.”
”Nähä”, sa Lorca alldeles paff, ”då måste det vara Timora!”
”Ja just det ja… Det var värst vad Lorca verkar insatt i öns små mysterier”, sa Västgård och såg på henne med höjda ögonbryn.
Lorca berättade om det misslyckade spåbesöket kvällen innan och Timoras märkliga beteende.
”Ja, Timora kan nog verka aningen speciell i andras ögon men man får inte döma henne för hårt, hon har haft en svår uppväxt på många sätt och fått slita för brödfödan”.
”Det verkar som om du känner henne väl”, sa Lorca.
”Jo vars, lite har jag allt pratat med henne; hon är ju väldigt intresserad av religionsfrågor och har frågat mig om ett och annat genom åren”.
”Är hon judinna?”, undrade Lorca frågvist. Västgård började skratta och höll på att sätta i halsen mitt i en tugga.
”Nej, det kan jag väl aldrig tro, några sådana tendenser har jag i alla fall aldrig lagt märke till – varför tror du det?”
Lorca berättade om menoran som stått inne i tältet och om sina funderingar.
”Jag har också en menora hemma”, sa Västgård, ”så himla ovanliga är de nog inte. Hon kan ju ha kommit över den relativt billigt någonstans, eller fått den – om den nu är äkta vill säga…”

De reste sig från bänken och lämnade parken i sakta mak. Regnet hade dragit bort men det hade börjat blåsa upp från nordost.
”Jag ska väl bege mig hemåt innan jag alldeles stelnar till” sa prästen med glimten i ögat.
”Lorca får gärna komma och hälsa på mig om hon vill någon dag”.
”Det gör jag med nöje”, sa Lorca och tog prästen under armen. Västgård berättade att han bodde i det stora blå huset snett bakom biblioteket och poängterade att hon var välkommen när helst hon hade lust.
De följdes åt en bit längs kajen och efter ett hjärtligt avsked tog prästen av vid Emanuelssons livs.
Lorca sneddade över parkeringen, gick in i gränden och började streta upp mot Norråsen och stugan.
Vilken utomordentlig tillfällighet, tänkte Lorca – att Västgård just bodde i närheten av biblioteket.
Eftersom hon ändå hade tänkt bege sig dit efter helgen, kunde hon ju slå två flugor i en smäll.
Det hade varit en intressant förmiddag och nog verkade det som om mystiken tätnade. Den där Sander som målat kyrkan var en ny gåta att knäcka. Hon beslöt sig för att hon skulle fråga målaren om kyrkomålningarna i fall hon råkade på honom igen.

Framme vid tomten och de gamla grinstolparna blev Lorca stående smått förbryllad. I det våta gruset syntes tydliga spår efter något som släpats och lite varstans såg hon små håligheter som tycktes följa ett visst rytmiskt mönster. Hon gick fram mot stugan och tvärstannade framför trappan.
”Nä-ä, jag tror jag får spader snart”, ropade hon häpet. På mellersta trappsteget låg ett nytt paket.
Lorca såg sig omkring men såg inget konstigt eller onormalt – allt såg ut som vanligt.
Hon satte sig på trappan och tog upp paketet. Det var klätt med samma vita papper som det hon funnit på morgonen, men det här paketet var betydligt större. Lorca skulle precis öppna det när hon hörde en välbekant röst.
”Hej tjejen, här har du mig… så du har hittat paketet – bra!”
”Hej Pappa”, ropade Lorca glatt och släppte det hon hade för händer och rusade emot sin far.
”Ta det lugnt så jag inte står på öronen här i geggan, jag är inte så stadig på foten än”. Han viftade med en krycka i luften och skrattade högt medan Lorca kramade om honom.
”Jag satte väskan på verandan så länge – visste ju inte riktigt när du skulle väntas hem…”
Lorca frågade om han väntat länge men till hennes lättnat hade han precis kommit.
”Jag tog en lov runt omgivningarna bara och kollade in det gamla päronträdet, det blir nog en hel del frukt på det skulle jag tro.”
”Åh, vad jag är glad att se dig”, sa Lorca och tog honom under armen. ”Jag trodde nästan inte att du skulle komma.”
”Klart jag skulle komma, men jag råkade ju ut för ett litet missöde där ute på skäret. Som tur var blev jag hjälpt av en gubbe som precis passerade i en liten blå eka efter att jag kantrat. Han tillkallade sjöräddningen och plåstrade hjälpligt om foten på mig innan läkaren kunde ta en titt på den”.
”En riktigt trevlig prick den där gubben!”, avslutade Lorcas far utläggningen.

Lorca bara stirrade på sin far med stora ögon. Den där blå ekan lät alltför bekant.
”Hur såg han ut den där gubben?” frågade hon enträget.
”Tja, som gubbar gör mest tror jag”, sa hennes pappa och funderade. ”Han hade en någon slags mössa eller hatt på huvudet och jag vill minnas att håret hans var åt det blonda hållet. Han var inte särskilt storvuxen men verkade stark som en björn. Gubben var rätt allvarsam, sa inte så mycket men kunde sina saker och förde sig med en viss pondus. Inte vet jag om karlen var så speciell egentligen, men något lite annorlunda var det nog med honom… Han körde mig förresten hit till ön idag, vilket jag är väldigt tacksam för.”
”Hette han möjligtvis Sander?” frågade Lorca men lät redan övertygad.
”Nja, det vet jag inte, han presenterade sig inte direkt. Kusträddingens manfolk kallade honom kort och gott för ”Målarn”, mer en så vet jag inte”.

”Det var definitivt Sander!” sa Lorca tvärsäkert och såg smått upprorisk ut.
Lorcas pappa skrattade åt hennes kynne och undrade vem den där Sander var som tycktes vålla henne sådant huvudbry. Lorca lovade att berätta det bara de kommit in med alla grejer och hennes pappa fått vila en stund. Hon tog upp paketet igen och hämtade rullväskan på verandan medan hennes pappa långsamt linkade upp för trappan.
”Förresten…” flåsade han. ”Det där paketet är till dig från honom!”
”Va-a!”, utropade Lorca och stirrade på det vita emballaget hon höll i handen.
”Ja, han sa att han trodde att du skulle finna ett visst nöje i det”.
”Sa han att han visste vem jag var?”, undrade Lorca förvånat.
”Nej, men när jag berättade att jag var på väg hit för att träffa dig såg han lite klurig ut och så gav han mig paketet. Vet du vad det är i det?”
”Jag har ingen aning men vi får väl gå in någon gång så jag får öppna det”, sa Lorca och manade på sin far.

Väl inne i stugan satte Lorca på kaffe, efter att hon rullat in väskan och installerat sin far i det lilla extrarummet. En stund senare kom hennes pappa ut i köket och de slog sig ner vid bordet med varsin kaffemugg och Inga-Lills nybakade kanelbullar på ett fat. Lorca började berätta om äventyren hon råkat utför på ön medan hennes pappa lyssnade uppmuntrande och kommenterade det hela mellan tuggorna. Hon visade honom också det mystiska brevet, skrinet med nyckeln och den vackra halskedjan.
”Ja, du har då sannerligen haft en spännande vistelse här ute tösen”, sa han när hon avslutat sin långa berättelse. Han tog en klunk av kaffet och pekade sedan på paketet.
”Nå, ska du inte öppna paketet nu då?” Lorca skrattade och började slita i det vita pappret.
Det första hon såg när hon fått av allt papper, var fyra stycken penslar i olika storlekar och en sådan där rolig målarkniv. Därefter visade sig en liten trälåda med lock. Lorca lirkade av locket försiktigt och blev eld och lågor. Hennes pappa betraktade henne roat.
”Åh, riktiga oljefärger!”, utropade hon glatt.