Centrerat mot vindrutan ser vi varandra.
Vi borstar bort sotet från varandras nästippar.
Våra fingeravtryck möts och kommer nära.
Nästan som om det var meningen att väggen försökte
varna oss.

Det finns vindspel som borde stämmas rätt.
Det låter rätt men fel.
I melodins bakvatten simmar vi
ovetande om att vi gör fel.

Det är sent och mörkt utan gatlyktonas betryggande glorior.
Huvudena har sagt godnatt men våra hjärtan slår än.
Genom natten ser vi bara betet och går rätt in i fällorna.