Jag ville gråta.
Jag kände det i ögonvrån.
Jag kände det i hjärtat.

Men jag kunde inte.
Jag kunde inte gråta över det.
Över att jag fick känna kärlek i två veckor.
Den kärlek jag velat känna så länge!

Men ändå, det var inte så lång tid.
Kanske därför.

Ändå, tillräckligt lång tid för att börja känna något.

Men vår vänskap kanske förväxlades med kärlek.
Blev något som egentligen inte fanns.
Även om vi båda så gärna ville.
Ville älska varandra.

Och, Visst, jag älskar dig.
Men frågan gnager i mig;
Var känslan av kärlek den man känner.
När man har fått en riktig underbar vän?

Men jag hoppas.
Av HELA mitt hjärta, att du och jag,
Ska finnas föralltid.
Som nära vänner, som par.
Oavsätt vad.

Och precis som du fanns där för mig,
Vill jag att du vet att jag alltid,
Finns vid din sida.
Föralltid!

Till min P.I.M.P<3
Med kärlek…