Går uppåt, mot toppen av det lilla berget i glatt samspråk med de vi ska dela denna fikastund med. Klipphällor och tallar, mossor och lavar pryder skrevor och stenar och solen skiner bara sådär som den kan göra en fin höstdag. Spanandes neråt den igenväxta slalombacken och samtalet går fram och tillbaka hur länge den stått oanvänd beräknat på hur stora tallarna är. Sjuåringen hoppar från sten till sten och låtsas att han aktar sig för vatten. Leendes kommenterar jag något om Noaks ark och undrar var den är när det finns så mycket vatten på en bergstopp. Med på noterna säger busungen: Där borta! Pekar bortöver och jag kastar ett öga ditåt och flinar i samförstånd med generation äldre. Fram åker bullar och kaffe och mjölk och tre, nej, fyra stycken gör sig redo för en stunds vila i stillhet inför den vackraste uteplats som finns. Naturen är oslagbar, spelar ingen roll hur fina utemöbler man har, de står sig slätt mot dessa stenar vi sitter på. En spindel springer på stenen och väcker uppmärksamhet, stor, svart och luden och den gömmer sig skrämt i ljungen. Hunden lägger sig en bit bort och suckar. Kaffedoften sprider sig när termosen skruvas upp. Även den yngste erbjuds med glimten i ögat och svaret är detsamma, nä, det är äckligt!!! Det blir mjölk istället, mer passande för den som är liten. Bullar delas ut och njutningen är total. Håller i min kåsa med kupade händer.