Under litet rostigt tak
två råttor samla all sin mat
Den ena gammal, blind och sjuk
ögonen glittrar, pälsen är mjuk
Hon tar väl hand
om den lilla ungen
bakom träsket
vid dungen
Den gamla skakar utav hunger
dock för den lilla hon sjunger:
"Världen är ej för oss två,
jag måste vila, jag måste gå"
Ungen somnar snabbt i ro
hon är trygg uti sitt bo
Gamla råttan slappnar av
gungas av ett fridfullt hav
Sover gör nu också hon
i paradisets ljuva blom