Jag brukar ta omvägar förbi dina föräldrars hus. För att se om du är där. Bara råka stöta på dig. Se om du släppt mig från de höga höjderna och låtit min ricochet slå ner i närheten av dina meter över havet. Återvänt till dina tankar. De jag brukade dela mitt itu och spara små bitar utav. Fragment som nu blandats med dammet bakom böckerna jag aldrig läste. Under tiden som aldrig hann ikapp med vårt skengalopperande genombrottsförsök. Vi var aldrig framförvarande. Bara varandras låne-exemplar att ställa in bland de inbundna och låtsas som om inget hänt. Ur mig kommer ingenting längre. Bara överflöd och utslagna visdomständer.