Blodkärlen brister barockt när jag tillryggalägger avståndet mellan svanken och nacken. Färden går under själva huden, mellan stamceller som inte får ur sig en simpel begynnelsebokstav. Den viker av in i bilden, där blåmärken målas med pensel på en bakgrund av gulsot. Jag känner alla nyanser och vet alla premisser men ger ändå aldrig den godaste smaken en egen frizon på tungan.

Men det är inte därför jag är här.

Jag är här för att ro i hamn en isbrytare som aldrig vågade klyva en endaste atom. Ta en åra i varje hand och veva tills min frysbox blir fri från Robert Frosts osaliga vandrande på Vintergatan. Men det enda som verkar rädda mig är tanken på gamla tider då drömmarna devalverades för att rädda den döende dandyn. Dekadansens utväg skall prydas med viktorianska vampyrers Requiem. Jag älskar farsoters farvatten. Och lepran som blir dess evigt växande ringar på ytan.

Åka på överklassens infekterade axlar rakt ner i helvetet. Det är inte lätt att ha någonting innanför pannbenet när man skall bli skarabéernas mumsbit innan huvudrätten. Problemet är ändå allt det man redan har glömt bort. Det som inte finns där längre men som en gång kallades drömmar. Känslorna och bilderna som gjorde att ögonen blinkade tills de blev vidöppna men nu bara är monumentala hålor i den uttryckslösa tillvaron.

Men det är egentligen inte heller därför jag är här.