Det är alltid eftertanken som slår en. Hårt. Mitt i njurpartiet så att man viker sig dubbelt. Kippar efter luften. Som att syret är nödvändigare än vad det är. För det går att leva på kärlek. Ett tag. Till knäskålarna kapitulerar.

Prästkragar ger dig en på två. Det gäller bara att älska ända från början. Eller hata. Sen har man förstört något vackert. Oavsett. Fast man inte menade det. Fastän man bara ville vittja sin egen famn efter en annan dito.

Tystanden som uppstår. När man inte har något kvar att säga. Bara går därifrån. Grå. Likgiltig. På stumma ben som tiger. Med tungan trevandes i gommen. För att inte torka ut svaret. Ett solklart fokus. En tappad periferi.