Plats: götgatan, sthlm
tid: höst



en man utanför göta lejon med hål i sovsäcken, ett fallerande ansiktsuttryck. ett förfall mot avgrunden, silats genom samhällets skyddsnät. jag tömmer fickorna på mynt, de landar i en pappersmugg. kanske för att dämpa mig egna skuld, kanske för ren medmänsklighet. jag kan inte undgå från att tänka

vem han en gång varit

ca 10 meter upp, intill mcdonalds; en kvinna stöter in i mig. hennes armbåge räcker till min midja trots klackar som skulle kunna döda, vice porrigt vice avtrubbat. Hon har tighta leopardjeans och fransat linne. Hon har converse och snaggat hår, jag följer hennes steg med blicken, avundas den frispråkiga utstrålningen och undrar

vem hon är

minst femton pojkar sitter i gräset nedanför mosken vid medborgarplatsen, skatare som precis konverterat till tonåren. De tillhör en subkultur jag aldrig vågat mig in i och jag förundras över tillhörigheten dem emellan. jag har alltid velat vara en av flera, alltför ofta blivit en vid sidan av. skulle så gärna vilja veta

hur det känns

en mamma drar sin barnvagn upp för götgatsbackens sluttning med två barn gåendes på vardera sida, skriker efter pappa och vill äta hamburgare. Drar i vagnen och luktar kiss. Dessa fula små gestalter, allt är oproportionerligt med smala kroppar och för stora skallar. hon är bestämd och drar med sina avkommor in på en tvärgata, jag undrar

hur hon orkar

utanför 7-eleven; han och hon håller hand, kan aldrig släppa varandra med blicken. byter saliv och smaskar och smakar och har knullat med varandra för första gången. för dom finns bara nuet och han har lagt sin sammetskavaj över hennes axlar. De är kära och jag vill

vara hon

ser mig själv i skyltfönstret en kort sekund, en ranglig figur med stora fötter. växte eldrig riktigt ikapp, är som dom jävla små glinen. felanpassad. aldrig tyckt om att se mig själv i kontur, kommer ihåg alla varma sommardagar iklädd täckande klädstycken. hur jag avundades dem som vågade visa hud. och jag kan inte undgå tanken av

hur långt jag kommit