Han insåg vid kaffemaskinen att nu fick han se upp jävligt noga. Avpersonifieringen hade inletts och när den börjat var den lika lömsk som paradontit; tandköttet börjar åka upp och orsakar plötsligt blottade tandhalsar som gör att tänderna ser längre ut, vilket innebär att processen redan pågått i det fördolda under en lång tid. Och inte ens världens ihopsamlade expertis har svaret på varför.

Han hörde på de andras prat, såg på de andras gester och blickar att han en gång varit någon och att han nu sågs som ett såpass osäkert kort att han snart inte ens fanns. Gick det att vända?, tänkte han.

Fanns det någon chans till återupptagandet av sin person? Skulle han ta till reträtt? Eller skulle han, precis som en liten gruppering nazister vid krigsslutet stå kvar tandlös och iklädd på tok för stora kläder, med vapen i hand utanför en bunker och fortsatt helt övertygade om sitt tredje rike, stå på sig, stå kvar, med blank blick, stirrande i fjärran?

Hade han själv någon del i det som nu skedde?
Han tänkte inte igenom bara den senaste tiden, hur han fört sig, vad han kunde ha utstrålat, vilka signaler han givit ifrån sig, hur han talat, med vilka han talat och hur olika han behandlat var och en.

Nej, han tänkte på när han som sjuåring stående med en pinne petandes i en håla i marken plötsligt anfölls av en svärm jordgetingar varav flertalet flög in under hans tröja och gav honom svåra smärtor en lång tid framåt. Han tänkte på sin vägg fullsmockad av Sladeaffischer. Inget kom till honom i logisk ordning; han befann sig rätt vad det var hos den gamla kvinnan där han liggande ovanpå henne tittade ned och såg sitt hett längtande unga spett få tränga in i den trånga grottan medan hon klöste hans vita skinkor, för att sedan göra ett scenbyte och vara på matlagningskurs på Kungsholmen dit han tvingats av sin dåvarande chef inom hemtjänsten för att han närapå haft ihjäl en gamling som haft gasspis och överhuvudtaget påvisat noll kunskaper i matlagning. Så höll det på, där vid kaffemaskinen.

"Brorsan ställde in jakten", hörde han Eva säga till en kollega. "Det stormade såpass att han faktiskt trodde att jakttornet skulle blåsa omkull, och han är ju en van jägare"
"Ja det stormade verkligen hårt igår",svarade Helena. Han vände sig till dem, tog några steg mot dem med kaffekoppen i handen. Han tog alltid svart. Ingen mjölk. Inget socker.
"Gjorde det?", avbröt han dem. "Fan, jag märkte ingenting"