Jag kan vänta på dig i en timme om du ber mig,
Jag kan vänta till nästa sommar,
Jag kan vänta i 30 år.
Men jag kan inte lova att jag fortfarande vill ha dig.

Fast jag har inte mycket mer än dig,
jag har inte ens mig själv. Du fick hela mitt jag
första gången jag kände mig lycklig. Det var vin,
festival, favoritmusik och massor av dig. Det var dina armar,
som höll om mig och din röst vid mitt öra.
Det var soligt, och det var ingen dröm.

Men vi är som en saltlösning och du är saltet och jag är vattnet.
Jag fick lära mig på kemin i högstadiet att man kan koka bort vattnet.
Jag tror du vridit upp plattan på max och försöker göra mig till vattenånga som försvinner i luften.
Det är inte okej tycker jag.

Men nu häller du på diskmedel så vi ska glida ifrån varandra lättare och det funkar inte så bra för jag bara halkar runt. Jag antar att kärlek inte är så vacker i alla fall.