Katastrof, är en benämning på något hastigt påkommande som
inte kan bemästras utan någon form av hjälp.
Visst kände jag mig hjälplös där i min säng. Höggravid och allt.
Det var inte bara ett förväntansfullt barn som absolut ville
inandas lite frisk luft. Jag var ju inte speciellt frisk där jag låg.
Blodpropp, lite väl nära födsel, var ju inte det bästa tänkbara.
Dels med tanke på den smärta jag hade i hela ljumsken. Kunde inte
få andvändbart smärtstillande medel, eftersom jag var sammanlänkad
med en pytteliten varelse som låg i min mage. Med hjärta och allt.
Nu också det här akuta skedet.
Det lilla livet orkade väl inte med all uppståndelse kring mig, och ville
ha sin del av uppmärksamhet. Då bestämde han sig för att gå på lite
sparlåga.
Sannerligen så fick han uppmärksamhet.
-Det här går inte längre, det blir katastrofsnitt!!!! skrek den ena
läkaren ut med bravur.
En sak visste jag om akuta saker, med sjukvårdsutbildning och allt.
Men urakut??
Snabbt så sattes den där ormen in i mitt urinrör. Givetvis så var sjukvårds-
personalen lite före sin tid. De kuffade i mitt urinrör. 10 ml, det är mycket
för ett stackars smalt lite rör, som skulle leda mina gula vätskor ut
till sin frihet.
Skriket hördes nog intill den mörkaste gränd i Uppsala,där jag låg.
Snabbt uppfattades misstaget, och lika snabbt var smärtan över.
Springande ben och en gråtande far, det är allt jag kommer ihåg, förutom
narkosläkarens ord - Godnatt, vi ses snart!!!
Sen föddes min son, i ovetskap. Inte ens en dröm fick jag ha.
Absolut inte drömmen om en "vanlig" födsel. Den spolierades.
Men jag förstår min son.
Vem vill vara inne i en sjuk kropp. Då har man bråttom.
Vips så var min son född med ett katastrofsnitt. Lycka i all katastrof.
Det var minsann inget större fel på hans hjärta eller humör.
Det var nog snarare mitt som fick sig en törn.
Men jag är glad att allt gick bra till slut.
Jag tordes till och med föda en till. En dotter. Hon fick nöja sig med
akut snitt. Men det är en annan story.