- Kom, vi gungar. Kom nu då! Varför är du så långsam?
Du tjatade, jag suckade, jag var elva år och gungade inte längre medan du bara var åtta och fortfarande skrattade lyckligt när du försökte nå himlen med dina fötter i röda plastsandaler. Jag tog freestylens hörlurar ur öronen, skivan snurrade fortfarande när jag öppnade locket. Du snurrade också ute på gräsmattan, snabbare och snabbare.
- Skynda dig innan jag blir alldeles yr!
Jag gick mot dig med tunga steg i silverfärgade platåskor medan du fortsatte snurra, lätt på foten och med ett skratt som klingade i mina öron.

- Vi gungar i takt, vi gungar tvilling!
- Det gör vi ju inte. Förresten kan vi inte vara tvillingar för jag är äldre än du. Vi är bara vanliga systrar.



Men vi var inte vanliga systrar. Mamma sa alltid att det var ett under att vi inte hade vuxit ihop så nära som vi stod varandra hela tiden. Vi höll tyst om varandras hemligheter och vi viskade godnatt varje kväll men kunde inte sova om vi inte låg bredvid varandra så att dina kalla fötter nuddade mina varma.

Det var en sådan kväll tidigt i maj som du berättade det för mig. Jag hade precis släckt sänglampan, vi viskade godnatt och någon minut senare tassade du över parketten på kalla barfotafötter och kröp ner under mitt täcke.
- Kommer du ihåg huset vi bodde i förut? Det med gräsmattan och gungorna utanför.
Jag hummade instämmande, jag hade nästan somnat, men huset kom jag ihåg, det var där vi bodde när du varje eftermiddag fick mig att gunga trots att jag var för gammal.
- Jag var där igår kväll, det var fest hos de som bor där nu.
Att du var på fest var ingenting ovanligt. Du hade hunnit bli femton och var en av de där populära, som umgicks med killarna och drack cider på en hemmafest. Jag var avundsjuk på dig för det, jag var aldrig populär, det var du som var den vackra av oss.

Jag hörde hur du snyftade till. Jag vände mig mot dig och tittade på dig med en undrande blick, mina ögon hade vant sig vid dunklet i rummet och jag kunde se att dina kinder var randiga av tårar. Jag torkade med handen och frågade vad som har hänt.
- Jag sa nej. Jag sa nej, men han fortsatte. Hörde du, jag sa nej!

Jag höll om dig det hårdaste jag kunde och du grät med pannan mot min skuldra. Mina tankar var som du i trädgården för så länge sedan, snurrandes fortare och fortare tills de kollapsade och jag inte orkade tänka mer. Jag brast i gråt och vi grät tillsammans den kvällen, våra tårar blandades när de föll på lakanet. Min syster hade blivit våldtagen. Det gjorde ont i mig och jag skämdes, jag skämdes för att jag inte kunde hjälpa dig och jag skämdes för att jag varit avundsjuk, hade du varit som jag hade det aldrig hänt.

- Lova att inte berätta, inte för någon, sa du med en bedjande blick och jag lovade.

Två veckor senare svek jag dig. Han hette Hampus och det jag önskade var hans död. Istället för att ta lagen i egna händer och mörda den som förstörde ditt liv gick jag ner på polisstationen. Jag fyllde i papper efter papper och lämnade in så att du blev ytterligare en siffra i statistiken.

Dina blå ögon blev svarta. Hela du hatade på ett sätt jag inte trodde att en människa kunde hata, du hatade Hampus som förstört ditt liv och du hatade våra föräldrar och mest av allt hatade du mig. Du gick ner dig i ditt hat, dina ögon blev inte blå igen, din hud blev blek och dina handleder blev ärrade. Du sov om dagarna och var ute på nätterna och jag såg dig kasta bort dig själv som du kastade bort din fula porslinsdocka över balkongräcket när vi var små. Jag drömde varje natt att jag försökte fånga dig när du hoppade men mina armar hängde orörliga längs med sidorna och jag stod alltid några centimeter för långt bort.

En sen kväll i oktober, när du egentligen borde legat med dina kalla fötter mot mina, hörde jag ytterdörren slå igen. Jag sprang ut i hallen och hörde dina steg i trapphuset, jag skrek efter dig men du bara sprang. En stor sportbag dunkade mot din rygg när du gav dig av.

Jag tänkte på dig hela tiden tills varje sekund blev din. Folk sa om och om igen att tiden kommer att plåstra om mina sår men mitt hjärta var för brännskadat av mitt svek och din söndertrasade oskuld kommer inte lindras av alla världens plåster. Jag letade efter dig bakom varje gathörn, på varje balkongräcke, på varje nattklubb du var för ung för att gå på, jag ringde alla du kände, jag bönade och bad.

Det tog sju år innan jag såg dig, eller snarare resterna av dig, på en mörk gata bakom Köpenhamns Centralstation. Det var en sådan gata där man håller hårt i handväskan och har försvarsspray i ena handen och på den gatan stod det var var kvar av dig. Du var tjugotvå år och så vacker i din tragik att det gjorde ont i mig. Din kjol var för kort, dina klackar för höga och du borde ha frusit i den kyliga natten men du var så full av kemikalier att ditt blod kunnat frysa till is utan att du hade märkt det.

Den trasiga människa som var min syster stod några hundra meter framför mig och jag sprang.