Mitt bröst fylls av smärta
och luften tar slut.

Jag glömmer bort att andas
och och hittar ingen väg ut.

Jag känner så mycket känslor
och vet ingenting alls.
.
Skriket fyller mitt sinne
men fastnar i min hals.

Som ett stryptag tar det tag
i mitt sinne, i mitt jag.

Andas andas djupt ner,
försök igen och igen.

Jag släpps loss ur greppet
och får tag i min kropp igen.

Jag vill bara bli hel
och inte vara en del.

En del av mig i huvudet
en annan i min kropp.

Men jag vet att allt lättar
för jag känner hopp.

Så andas jag mjukt ner
och titta jag nu ser...

Allt går över......men kommer.
Igen och igen och igen.......