Hon är en älva från förr,

med vingar i den fagraste nyansen av vit.

Hon kastar röda rosor, bevarar törnen kvar åt ödet.

Jag försöker komma så nära, så nära så jag kan känna hennes vallmo kinder.

Andetag efter andetag, ett kliv för en evighet,

försöker vänta ut min ensamhet, vänta på mirakel.

Men mitt mirakel hade fastnat i hennes pärlemor vingar,

som ett alexanderhugg i bakhuvudet.

Med de ögonen, känner du dig inte magisk?