Han hade hängt henne vitklädd upp och ner
ur fickorna läckte guldstoft och lyckokaka
det var ingen som visste hur det skulle gå
pojken som inte ville gifta sig


benen stank svalnat efter smulornas dask
vi är fortfarande lika ensamma
ännu inte skilda åt

flytande bortsvävda på dansbandsmusik
öar som dimman lämnat kvar
landet släcker mindre törst
gömmer vattenringar
lockar sig
uppgår inom oss


i mig när jag vet
är ensam inte likadant
landet vaggar
djupen


svärdet kunde blöda i vinden
när resterna drar sig
drar sig till korsen


torr bark igen ur hennes metalliska kind
liksom ben och naglar stuckit
inga träd inga kronor brände
sen såg hon sig som sken från rött skinn
sträva låren sökte formler
sen det heta runnit kom ingen mer

klackar i grus sedan barr

när skönheten rörde sig skör som såret
medan läppar trådade sig
så var det