Jag råkade avbryta tystnaden med att jag började hosta...Vet inte om reaktionen var medveten för att bryta det vakuum som härjade mellan oss. Har levt ihop med dig så många år och ändå var du stundtals en främling inför mina ögon. Här stod vi nu, tysta, samanbitna och resignerade. Vi visste vad vi ville och det var av motsats. Ingen gav sig ingen sökte längre någon kompromiss. Nu....Just Nu fanns ögonblicken, då hela vår framtid kunde ändras. Vårt kommande vägval var svaret på den långa konflikt som hade uppsökt oss i så många år. Att vi var olika visste vi, men vi levde alltid på hoppet om att vår olikhet gav näring till vår vardag. Men när våra grundfundament möttes och sattes på sin spets...Kunde ingen längre vika sig...Nu var inte poängen längre lika viktiga...Ej heller principerna...Inte kompromisserna eller ursäkterna...Det enda som spelade roll var att leva efter de grundfundament som mitt JAG utgjorde.

Vi var förbi rädsla och ånger, vi var förbi skällsord och humörsvägningar......Vi var förbi ALLT, och nu stod två tomma själar stirrande på varandra som om dom vore främlingar. VAR VI BORTOM RÄDDNING? Fanns det något kvar att rädda. Kunde vi äga styrkan att fortsätta? ALLA DESSA FRÅGOR, som inte bar på något svar!

Tystheten var talande och så logisk...Den tomhet, de känslobefriade uttalanden pekade bara åt en riktning...Men det fanns kvar något litet...Ett minne, ett fragment av ett varför...Ett varför som minner om de känslor vi förmedlade mellan varandra.

Två uttorkade själar, sittandes vid varsitt hörn, ingen kunde, ingen ville förändra det nolläge som uppstod av vaklande blickar och himlande ögon. Apatin fick sig en högkonjuktur och en personifiering. Vi hade får måga olösta knutar, för mycket sand på våra huvuden. Den lilla sköra tunna tråden hade varit på brisningsgränsen så länge att naturlagarna skötte om den bristning som redan stod färdigskriven i stjärnhimlen.

Jag råkade avbryta tystnaden med att jag började hosta