Som en frånvaro anlände jag...så svag och utmattad....Men full med liv rakt in i ditt liv. Den känslokyla som sedan uppstod gjorde bara regn hos mig.

Varför två så vansinning olika människor kunde fatta tycke, var en gåta i sig...Hur kunde du leva med någon som inte kunde acceptera dina nej.

Med sorgsna isblå ögon traskade jag ut ur vår gemenskap, ensam stod du som ett glädjens undantag.

Det gör ont i varje kroppsdel, det värker i varje del i min kropp. För i en annnan del av världen är du nu. Kan bara ångra mig bakom mina solglasögon trots att solen inte längre lyser.

Med mina två rum och kök, delar jag ingenting...Tillbaka är du inte....Det är mitt fel att tomhetens rum existerar. För inte ens med hopp och ära gör att du kommer tillbaka, för kärleken är förlorad i dig.

I morgon är en ny dag och jag väntar förgäves på att du ska öppna din dörr. Så jag drar ned min rullgardin och dricker lite vin i natt. Jag vill vakna till en bättre värld, där jag flyger högt över ängarna, men än så länge är min klagan bara till de ensamma.