jag flög upp med min själshelikopter, jag blickade ut bland vidderna och insåg snabbt att jag låg på marken
krälande
ålande

smutsen trängde in genom mina hålor och förnedringen var av ett glasklart faktum

jag steg upp till högre höjd för att kunna se hela skådespelet, och hur jag misshandlade mig själv till ett patetiskt avskum, där lögnerna var den enda näringen som kunde få mig att gömma mig bakom buskagen
jag var fortfarande
krälande
ålande

hur hade jag hamnat där?
hur var detta möjligt?

mina kontrollbehov var vida kända, och jag styrde det mesta via min inbyggda handkontroll
hur skulle jag nu finna stigen tillbaka, när det visade sig att jag hade krälat i all oändlighet?
jag hörde aldrig skratten, jag såg inte andras pekfingrar, jag dolde allt bakom en vackert målad fasad
där jag var kungen av ingenting

nu lät jag smutsen tränga in, och där var den otvättbar
jag hade fört skutan över kanten
och passerat gränsen för retur

jag hoppades förtvivlat
att min helikopter kunde föra
ut mig till universum.

ännu en lögn var ett faktum
jag var fortfarande
krälande
ålande