som i hets och självförglömmelse
ville Hel att färdas mot brunnar

dagens ljus föder
ridande en trebent häst


men skockande hopar sig dom vassa
när det osedda i en annan stjärna faller

älvornas skålar
över de klara Hel härskar


hennes fat av hunger
hennes kniv vår svält

bädden reder varje sjukläger drivna av barbarisk nöd

tröskeln övertrampad
överskuggad

svål lämnad stank
längs halsen mjuknad fukt


smorde mig de glatta bladverk