Manglad! Totalt manglad under välten. Kan man bli mer tvådimensionell än jag var nu?

I för sig så var detta något helt fanatiskt självskapat, jag roterade mig runt och insåg ganska snabbt att mitt liv av förfalskade frotteringar hade slutligen bett om återbetalning...Vi pratar inte om någon snäll amorteringsplan uppdelad med räntesubvetitioner.

-NÄ!!

I min själsbrevlåda dök en räkning upp som jag sent skulle glömma. Hela beloppet skulle betalas...HÄR OCH NU!!!

Jävla skit helt enkelt....Fucked up!!!...Så nu står jag där naken tvådimesionell och vräkt ur mitt eget liv.
- Hur i helsike kunde det ske? Hade jag tappat kontrollen utan att ha märkt det?

RIKSPUCKO...stod det med kursiva versaler på min redan tillplattade panna. Hur i hela ohimmelska fridens namn ska jag reda ut detta?

Att gå omkring och pricka sina medmänniskor med snorkråkor förhärdade under tanken om det skulle bli en pinne eller boll. När jag väl bestämde mig så skickades den iväg för att träffa en oskyldigt förbipasserande. Trodde jag att mitt oskyldigt ollande av diverse handtag skulle gå obemärkt förbi, eller att mina skjuta i prick eskapader skulle få lämnas i fred?

Jag hör hur omvärldens röster samlas i mitt huvud, och där är jag nu idiotins motsvarighet till Saddam Hussein. Jag hade varit gömd i min håla i tron att ingen kommer att förbarma sig över en sådan ledsam själ som jag.

Jag hade ju mina favoritbuskar som jag gömde mig bakom, och hade du skärpt ditt fokuserande, så hade du i allra högsta grad märkt hur jag förtvivlat försökte gömma mig bakom en lyktstolpe...Längre än så kom aldrig min intelligens.

Så darrande och ångestfylld, höll jag nu i räkningen som hade dagens datum som förfallodag. Och jag visste allt för klart genom mina trocaderobottnar av själsglasögon att räkningens dag var kommen.

Hur tillplattad jag än var, så lyste logiken med sin självklara närvaro. Visst fasen är detta lika självklart som solens tillträde i gryningen, och det man roar sig med kräver likt en universiell balans sin återbetalning.

Men det ironiska i sammanhanget, var ju trots tillplattningen, alla pekande fingrar, alla förnedrande kommentarer och alla förfalskade leenden, så var jag inombords både lycklig, lättad och befriad.

Jag öppnade fönstret och lät räkningen flyga sin kos med närmsta vindpust.

- Jag är helt enkelt den jag är.

los simplicitas..