Båda två tog ett bloss samtidigt
och släppte sedan ut den bolmande röken.

- Jag känner mig vemodig.
Sa han och såg bekymrad ut.

- Vad betyder vemodig?
Frågade jag och tog ett nytt bloss.

Han HATAR att jag röker.

- Typ sorgsen eller deppig, illa till mods skulle man kunna säga.
Svarade han och blickade med tomma ögon in mot skogen.

- Det är mörkret och kylan.
Sa jag och följde hans intensiva blick en stund innan jag betraktade honom på nytt och väntade på ett svar.

- Ja.
Svarade han med en suck.

Just i det ögonblicket, när han satt där och kände sig förbannat vemodig.
När han var som mest harmlös.
I just det ögonblicket tog jag nytt bloss och log lite för mig själv.

Jag hade precis insett hur mycket jag älskar min underbara,trygga och för tillfället höstdeprimerade pappa.