Du lovade dyrt och heligt att allt skulle ordna sig, allt skulle ställa sig till rätta och det kaos vi levde i skulle upphöra i och med att du "styrde upp det".

Nu sitter jag ensam och tittar ut över det slagfält du övergav. Framför mig växer en oändlighet av olösta problem. Det sista jag såg av dig var din ryggtavla och du sprang fortare än någonsin.

Jag stirrar med hopplös längtan på mobiltelefonen. Jag vill så plågsamt gärna att det är ditt namn som ska synas i displayen. Men de enda samtal som anländer är påminnelser om allt skit som hade dolts under en vacker yta. Jag var en självplågare av rang. Jag visste så väl hur illa du var för mig och hur soptippsliknande vårt förhållande var. Alla dessa lögner som radades upp för att bibehålla den största lögnen av dem alla...Vi.

Men så äger ju kärleken inte heller något förnuft. Jag visste ju att mitt patetiska liv skulle plötsligt finna lösningar på omöjliga problem, när du längre inte fanns med i bilden. Men min idioti fann inga gränser. Jag saknade dig så att min kropp skakade sig själv till komaliknande sömn varje kväll och den enda bild som mina linser kunde framkalla var du.

Så mycket skit du egentligen hade producerat finns inte ens samlat i världens reningsverk. Allt du hade tagit för dig hade slutat i katastrof, och det var i bästa fall. Din naivitet intog hela tiden ny mark, och dina besudlade tankar som aldrig ägde en verklighetsförankring, skapade denna människa utan mål och utan framtid och på ständig jakt från skapat kaos.

Mitt förnuft intalade mig att byta lås och telefonnummer, helst byta namn och bostadsort. För du var min ständiga olycka. Alla dessa vinflaskor som jag fyllt med tårar, stod nu på rad som ett monument av vår tid tillsammans. Men istället lämnade jag dörren öppen på vidgavel och väntade på att omfamna dig.

Min ensamhet var nu summan av spektaklet. Framför mig hägrade ärvda problem som hamnat på mitt skrivbord. En majoritet hade hatat, en majoritet hade skytt dig som pesten. Men jag!!

Jag ville bara ha dig tillbaka!