diset lade sig över mannen som åt asfalt blödande. från öronen forsade kvällens misstag likt fel fråga på fel ställe. nu tuggades fradga och ur tystnaden hördes ett fågelkvitter hämtat från närmaste urvattnade gran..fel gran på fel ställe!!

skymningen slog till hårt och brutalt mot de gråa betongväggarna som bara skrek om att få avlivas. Luften låg tät mot vägbanorna och skallret från sönderslagna fönsterutor fördes likgiltigt med vinden, bort till en mer gudsförlovad plats

tänk om ekvatorn hade existerat i vinterlandskapens totala missär, för drömmarna slutar inte upphöra i människornas ögon. viljan att förlösa sig själv in i ett annat liv var lika självklart som de prenumererade tragedier som staplades på hög.

förändringen skapade de förväntade kaos och denna sena kväll minner om ett svunnet liv och ett förlorat arv. nu skall de sko sig på andra och förnedra sin nästa, det hade blivit det naturliga livsvalet. för överlevnaden formades och näringfylldes av någon annans bråda död.

summan av människor skapade ett värde devalverat djupare än depressionen, och flugan på den nedklottrade betongväggen hade ett högre värde än en spilld själ uppväxt på borstj. den enda flykten existerade i vodkaflaskans botten, och där var livet bedövat, så vackert bedövat.

mannens andetag upphörde i samma veva som de små luftdimmorna slutade att produceras från hans påtvingade springa i munnen. han mindes i det sista ögonblicket att han fick dela samma öde som hans våldtagna syster.

diset lade sig som ett täcke över mannen
diset lade sig som en påminnelse att
skymningen snart gick till natt.

fel stad på fel ställe