Det är min plikt
att skriva en dikt.
fast min hjärna protesterar
hur jag formulerar

"ååh jag älskar dig så
dina ögon så blå......"

hur ska jag kunna få ut mina tankar
när mina samveten klankar?
för alla min ord finns ju klara..
medan mina fingrar skriver bara

"ååh jag älskar dig så
dina ögon så blå......"

jordnära tankar..komplicerade formuleringar
ytliga kaskader och förhatliga simuleringar.
...allt finns där, och på pränt de ska vara
medan mina fingrar skriver bara

"ååh jag älskar dig så
dina ögon så blå......"

mitt hjärta brister av alla ord som måste ut
alla tankar som måste förmedlas och kunna få ett slut
robusta ord med en finurlig snara
Medan mina fingrar skriver bara

"ååh jag älskar dig så
dina ögon så blå......"

och jag sliter mitt hår, jag skriker ut i frenesi
för jag måste bara ut med min poesi

rodnande serenader, tankar uppenbara...

med förtretlig ironi
förkastlig poesi

så mina fingrar de skriver bara...

"ååh jag älskar dig så
dina ögon så blå......"

det är min plikt
att skriva en dikt......

mitt gift...
min skrift
min plikt...