Redan samma kväll var Anne-Liv Villermark tillbaka i slottet. Nu kikade hon åter med teleskopet ner mot skogsbrynet bortanför tennisbanorna. Nej, ingen snokande liten herre tycktes längre iakkta slottets mörklagda fönster. Egentligen skulle Anne-Liv ha blivit kvar här under hela eftermiddagen, men hade sett sig tvungen att förleda herreponken och hans fula terrängbil. Så hon hade låtsas resa hem med bussen, som om det var renaste rutin. Emellertid hade snoken följt efter en god stund, på bra avstånd. Hade Villermark ej haft teleskopet skulle hon aldrig anat dennes envishet. Trodde tomten ifråga att han var privatdetektiv?! På fullt allvar?! Hon hade måst muta busschauffören att oväntat svänga av neråt älven för en kisspaus. Då hade tomten tillfälligt upphört med jakten, men sen ändå givit sig in på grusvägen. Vid det läget såg Villermark ingen annan utväg än att föra bussen så långt älvvägen ville.

Som tur var ledde dess andra ända upp på landvägen på nytt. Därifrån hade varken föraren eller de fyra andra passagerarna något emot att fara tillbaka mot slottet, särskilt inte som allesammans tyckte så synd om Anne-Liv. Hon hade nämligen glömt en hemligstämplad journal på slottsportens balustradräcke, påstod hon. Hur skulle det arta sig för rikets säkerhet utifall vemsomhelst råkade få tag på pappren?! Frågan var visserligen delvis befogad, besläktad med verkligheten. Ty i Villermarks portfölj låg minst sagt hemliga fotografier, sådana som ingen nu levande människa hade skådat. Ja, förutom hon själv förstås, för hon var anförtrodd att handha nycklarna till den inre kammaren, den som icke skulle låsas upp förrän 2013. Sådan var instruktionen redan skriven, i 1876 års kodbok. Blott slottets närmsta krets kunde tyda koderna, och kände därmed till instruktionerna. Men Anne-Liv misstänkte att hon inte alls var den första som tummade på skatten. Vid upplåsandet hade det känts som om någon relativt nyligen vridit om nyckeln, redan varit där i kammaren många gånger, kanske rentav stuvat om bland innehållet. Det rörde sig inte enbart om fotografier, men albumet var det som starkast hade fångat Villermarks nyfikenhet.

Nu klev hon bort från fönstret, promenerade några rum inåt slottet, tände en dunkel lampa och plockade fram fotoalbumet. Jodå, motiven var desamma. Ingenting i bilderna hade förändrats sedan Anne-Liv iakttog dem sist. Sepiatonen var uppenbar. Ansiktena var förundransvärt glada för att vara så gamla. Gesterna var ovanligt vardagliga för att vara så hemliga. Det verkade omöjligt att hitta något i bilderna som förklarade behovet att hålla dem inlåsta under alla dessa år. Ej heller tydde baksidorna av korten på parallell information. Och Villermark var ju ändå utbildad vid fler än ett slott, så hon borde vid det här laget ha börjat ana ett mönster ifall det fanns där. Hittills föreföll allt som en kul grej, som om ett barn kommit på att den vuxna världen bestod av tid... ...och att man kunde gömma några bland sina leksaker till framtiden.

Nästan alla fotografiernas invånare kände Anne-Liv igen till utseendet nu. Något mer om dem än så visste hon ingalunda. Flera ansikten återkom på flera bilder, däribland en herre med böljande mustasch. Rakt över axeln på honom fick hon plötsligt syn på någonting, djupt i bakgrunden. Vad det var förmådde Villermark först inte formulera, men märkte strax att samma fenomen figurerade på foto efter foto efter foto. Det var ingen missfärgning, inget vattenmärke eller dylikt. Det föreställde en fullt verklig form, förmodligen levande. Var det en figur så var den icke riktigt mänsklig. Ändå såg den ut att vara så nära människa som man kan komma.