Så sorgligt ensam
vilande i det som var saknad
händer som lekte i håret
händer som vandrade över huden och
känslan när den smekte över själens boning

I kylan var sorgen ett tomt och uttryckslöst sällskap
tankarna darrade av minnen
tänderna hackade
och magtraktens ångestvarningar skrek ikapp
– Meningslösheter täcker livet
för varje dag, ogenomträngligt av tegelstenar
som rasat från de mjuka molntussar
andra kallar liv

Himlarnas blåhet stirrar in i hjärtats stelhet,
där det nästan upphört att slå
blodet saktar farten, när tankarna lämnar
de hoppfulla

Det finns ingen därute
kretslopp i mänsklig skepnad
innehållet döljs av träden
som täcker vägen fram

Bakom varje trädstam finns

– gömda själar

– gömda själar

– gömda själar

som sträcker sina händer mot de darrande ensamma

Bultande bröst, långsamma tankar,
alla faller de av tyngdkraften

– motsatsen vore önskvärd

Upp till väders mot stjärnor och galaxer
lämna rötterna
men ingen flyr, ingen kan
bojorna tynger
släpar utan chans till befrielse

Träden förstår, löven smeker,
grenarna omfamnar
de sökande