Jag är inte heller Kristina Lugn
jag är inte som du
eller något massmedialt påhitt
jag försöker att vara jag
inom mina parenteser

Det skrivna ordet
lever sitt eget liv
där finns oändliga möjligheter
till en frihet utan punkt

När jag vaknar på morgonen finns ingen spärr
det är när kroppen sätts i rörelse
när tankarna lägger sig på molnen
när allt blir vitt inom mig
då tittar du längtande på
och du vill så gärna se
allt jag ser
och du vill veta
allt som pågår
och allra helst vill du förstå

Men utan min hypotes
och ofta blir det inte så
för när jag möter ditt liv

”färdigdesignat och klart”,

är det någon som alltid placerar
sina feta, stora punkter
efter de förmedlade meningarna i samtalen

Jag lyssnar alltid, men blir så förskräckt
när du sätter din punkt
vill jag alltid sätta mitt kommatecken,
jag vill fortsätta där du hämtar andan
men jag får inte tillfälle


Punkten sitter där, stor, fet och död

Uppgivet ser jag på dig
sätter mig sorgset ner
lutar min rygg mot din gigantiska punkt

Där vid din svarta slutsats
tar mina parenteser vid
jag flyr in i två liv som Bruno K Öijer och Kristina Lugn
jag försöker förstå varför du envisas så
kommatecknen ger oss ju
det nödvändiga andrummet

Andhämtningen
hypotetiska drömmar
drömmar om
overklighetens sinnesro

Och i det rummet finns en oändlig fortsättning på våra stunder
som när vi andas varandras liv
snälla, ge mig ett komma
så att jag slipper leva
inom mina parenteser

Jag vill leva fri
som Bruno K Öijer
eller Kristina Lugn