när jag tänker att dagarna jag andas är de dagar
som stannar kvar
som blir ett minne
kan min kropp ibland reagera med att skrika
utan att jag är den som skriker
det är som att jag trängs in i en alltför trång korridor
som inte alls är menad att komma till
jag tror att jag de dagarna aldrig kommer bli fri
vissa stunder tror jag att du är
det enda jag kan lämna kvar
jag vet inte varför men dina andetag stirrar mig i syndens öga
jag vet att det inte finns tankar hos dig som de finns hos mig
eller kanske är det precis vad det gör
men mitt i natten kan man inte väcka vem som helst
en ugglas hoande stör bara om man tillåter