jag ligger så omtumlad
mitt i mitt skakande
förtvivlat dränkt ¨
av melankolins tårar

tiden som går
får mig att endast se på
sjunkande

bortom den dystra mörklagda skyn
och mörka grenar
nu när hösten
skiftas till vinter halvan
en till börda av helgdagar
att finna mig själv panikslagen av intryck
fallna tårar över
livet som jag aldrig nått
lyckan sover jag allt för långt bort

så jag vandrar ut på en öde grusväg
i den kalla natten
småstenar som knastrar genom vindens brus
serr upp, försöker minnas lycka i stillheten
mitt sinne ej kan få
sp jag tar ett steg ut
när ingen annan ser på

ensam mot vintertäckets yra