Orden litar på mig

Vi har kommit överens om

att inte lägga oss i

varandras förehavanden

I det magnetfält som omger

subjekt och predikat

är jag en observatör

eller på sin höjd en dörrvakt

Min uppgift blir

att hålla mina egna infall

på behörigt avstånd

Står lutad mot dörrposten

och ser dem komma

Betraktar dem

                      inte utan avsmak

från topp till tå

och avkräver dem legitimation

Att på formella grunder hålla dem utanför

är en svår balansgång

Vill ju inte bli anklagad

för diskriminering

Det blir enklast

när de försöker provocera mig

Då kan jag

                      i kraft av min myndighet

avvisa dem handgripligen

De flesta är dock väluppfostrade

och belevade

och vilka argument kan jag

använda då

Jag kan ju inte säga som det är

                      att just de är den värsta sorten

                      att just de är förödande för orden

                      att just de gör dikten banal

                      genom sin blotta närvaro

Jag släpper in dem

                      motvilligt

Vad ska man göra