Det ekar ödsligt i lägenheten, i hjärtat. För ensamt för att stå ut. Under huden kryper minnen som hakmaskar. Kliar tills det blöder men de slinker undan mina naglar. På så sätt lever du nu i mig och jag äcklas av att ha dig kvar. Hänger som en jojo från mina egna förlamade fingrar. Dinglar utan ork, utan mål. Oförmögen att fånga upp mig själv. Ältar, ältar, ältar. Onda tankar har tagit mig i besittning. Ingen kraft till exorcism. Vill ge upp. Blundar hårt, ämnar försvinna så. Somnar. Vaknar av klådan, du krälar ännu intill mina blodkärl. River för tusende gången upp huden och sliter sönder all ärrbildning. Blod, skinn, kött.


KLÖSER.


Kommer inte åt de jävla parasiterna ändå.