Han säger att han har tänkt. Imponerande. Trodde att han saknade den förmågan. Det har jag med, många gånger och med samma slutsats. Jag hatar honom. Allt jag ville nu var att han skulle ta mig bakifrån en sista gång. Rått och utan något jävla sova över:ande. Sen hade jag tänkt låsa. Men han hann före. Fan. Fattar inte varför jag har ett sånt problem med avslut. Avskyr honom, hur svårt kan det då vara att släppa taget? Sjukt för ändå vill jag behålla honom. Varför? Jo, jag bekräftas av honom nära intill. Men jag äcklas av hans händer innan de smeker min hud. Avgudar då för en kort stund. Osmakligt. Kanske tur att åtminstone han har vett att gå. Vi var en växande katastrof han och jag, ett klot i rullning utför. En förödande kombination. Men shit vad kraftigt han fick mig att komma. Nu är det över och lika bra är väl det. Först mådde jag illa över hans ord, ville kräkas rakt ut. Spy ned hans överkropp, dränka honom i magsaft. Det har lättat nu och jag saknar honom inte. Eller jo, hans tunga och de stunder då han tog på mig som hårdast. Då han lämnade mina armar och höfter fläckade blå. Han ska få se. Jag reser mig nu och tänker hitta tillbaka till det vita och det rena. Återfinna min oskuldsfullhet, så som jag en gång var. Tvätta mig ren och skrubba mig orörd. För jag hatar honom och smutsen han (och andra män) lagt på min kropp.





Alla utom du. Ta mig tillbaka. Älskling, snälla! Jag behöver le igen.