- Är du fortfarande arg på mig? Frågade jag.
- Nej, inte lika mycket, svarade Joakim.
Det vart tyst en stund.
- Men varför kunde du inte bara säga direkt att du var halvvampyr? Undrade Joakim.
- Men… började jag. Jag vet inte. Jag ville bara att ni… Ne, men jag vet bara inte.
- Okej…

Efter att han hade gått, så kom mamma och pappa ner och hörde mitt och Ninnis bråk, och de hade sett några de inte alls kände igen hade kommit in hos oss. När jag berättade att jag hade varit vampyr så hade de tagit hand om mig då. De vart oroliga först om jag inte skulle klara mig. Men när jag berättade att jag var för ’’tillfället’’ halvvampyr så vart de lite lättade. De ville att jag inte skulle äta upp alla mina vänner. Det var lika bra att berätta hela historien. Jag berättade alla år jag hade varit med om. Alla jakter jag hade varit med om, flykten från De, killen som var varulv, ja allt berättade jag dom.
När middan var färdig lagade de min favoriträtt, som jag hade gillat ända sen jag var liten – lasagne.
Egentligen så ville jag inte äta. Men jag ville ju inte förstöra mamma och pappa och bara säga att jag inte äter längre. De kommer ju att tro att jag har anorexia.
Mamma stod nervös och väntade på mitt svar. Som om hennes liv hängde på lasagnen.
- Hur smakar den? Frågade pappa. Han satt mitt emot mig och tittade snällt mot mig.
- Ja då, den duger, jag med ett flin.
Mamma kunde äntligen sätta sig ner och slappna av.
Efter middagen, så gick jag ut i trädgården. Mitt lilla träd som jag hade planterat när jag var fem år hade växts sig till en mellanstor gran.
Oh herregud! Är det verkligen Jenniefer?! Dom har inte berättat att hon hade kommit hem. Jag tyckte ju att det var lite för livat för att vara dem.
Jag vände mig om och såg grannfrun, Eva, stå med sin hund och satt ner som också stirrade på mig.
- Är det verkligen Jenniefer!? Utbrast hon.
- Ja, jag kom hem för några timmar sen, svarade jag.
- Vad blek du är! Sa hon. Du som burkar vara så brun!
- Ehmm… började jag. Jag har inte hunnit att sola, medan jag har försökt att komma hem.
- Du måste verkligen börja sola!
- Jag gillar inte det längre. Jag duger så blek som jag är.
Eva skrattade. Hon bjöd in mig till sig för att jag skulle få träffa hennes lilla bebis.
Hon hade stora blåa ögon och platinablond hår.
- Hon liknar verkligen dig! Sa Eva.
- Tycker du?! Sa jag. Jag som tyckte att jag var brunögd och hade svart hår.
Jag tittade i spegeln och såg att jag var platinablond och hade ljusblå ögon, det såg nästan ut som om jag blind. Men jag såg utmärkt. Jag måsta ha förnedrats ganska mycket under den tiden som jag hade varit borta.
Efter att jag hade varit hos dem ett tag gick jag tillbaka till våran trädgård igen.
Jag lade mig på gräset och tittade upp på den ljust blåa himlen, blundade och kände solen värma mitt ansikte.
Jag tittar mig om och ser Joakim stå där med röda ögon och rött hår.
- Varför gjorde du så här mot mig? Sa han med en hes röst.
- Vad har jag gjort?
- Det här! Han pekar mot sig och visar ansiktet och håret.
- Men jag har inte gjort något!
- Men låt mig bli normal igen!
- Jag har inte gjort någonting, säger jag ju!
Han bakar bakåt med en knuten hand runt ett halsband och gråter. Nu ser jag.
Han gråter blod.
- Joakim! Sluta! Du kan inte låta dig plågas! Skriker jag.
Han skakar på huvudet.
Jag går fram till honom och kramar honom. Vad hade jag gjort mot honom? Hur hade jag kunna göra så här mot honom? Jag hade fler frågor än svar.
Vad hade jag gjort!?
Jag tittade upp på himlen och tittade mot de mörka molnen. Det kom en droppe, sedan en till och en till. Jag tittar på Joakim och nu hade kinderna fulla med blod som skulle föreställa tårar.
Jag tittade på hans ansikte och ler för att trösta honom. Regnet verkade fräta sönder hans ansikte. Mitt leende försvann.
- Joakim, skriker jag. Vad händer?!
Medan regnet faller på hans ansikte. Till slut är det Kyiras ansikte där. Kyiras ansikte. Joakims kropp.
- Vad har hänt med Joakim?! Frågar jag Kyira gråtande.

Jag vaknade när den första regndroppen träffade min kind. Någon minut senare öser regnet bara ner. Jag fortsätter att ligga där i gräset och tänker på min dröm.
Vad hade hänt i drömmen? Joakims ansikte hade försvunnit och istället så var det Kyiras ansikte. Jag låg där i gräset och roade mig med att läsa andras tankar.
Vart i helvete satt jag min mobil?
Efter att gått igenom hela mitt område så koncentrerade jag mig på någon i andra sidan stan.
Jag kan bara inte fatta att hon är halvvampyr… Men borde hon inte äta någonting, om hon inte ska äta upp alla andra? Varför ska hon hela tiden vara så komplicerad. Jag kommer aldrig att kunna bli tillsammans om hon är så här. Hon är ju säkert tillsammans med Jokke. Vad har han som jag inte har? Vad måste jag göra? Hon verkar inte ens veta att jag existerar. Han kan ju få vilken tjej han vill… Men jag då?! Vad ska jag göra för att jag ska synas? Jag är ju tönt… Nej, så där ska jag inte tänka! Det är säkert varför Jenniefer inte kan ’’se’’ mig. Hon verkar ju inte ens veta… NEJ! Nu är jag på negativa tankar igen! Varför kan inte bara se mig?! Jag gör väl inget fel. Eller gör jag…?
Jag orkade inte lyssna på Oskars irriterade tankar. Han är ju kär i mig, men jag är ju redan upptagen. Han fattar ju ingenting! Han brukar ju hålla på med mig… Men jag vet ju att han existerar, men det är han som är problemet… inte mitt!
Under veckan som gick hann jag inte gå till skolan. Mina kusiner från Grönland kom på besök. När jag hade försvunnit så hade de varit här och tröstat mina föräldrar. Alla mina kompisar som jag hade lite överallt i Sverige kom på besök, dem också. Jag burkade ringa dem men inget mer. Jag hade varit på en massa läger innan jag vart vampyr så jag hade ju en massa vänner. De tyckte att jag var lite för blek för att vara jag.
Efter alla besök så fick jag äntligen börja skolan. De frågade om jag Inte behövde gå om ett år. ’’ Om det går bra den första veckan, så behöver jag inte gå om ett år. Men om det inte går bra, så gör jag det.’’ Lät det när de hade frågat mig en fråga. Det gick väl ett ryckte om att jag var tillbaka efter fyra år, kunde en massa språk för annars så skulle jag inte kunna överleva i det land jag var i. Att jag hade blivit kidnappad av en japan och sedan hade jag varit i Japan ett år, och sedan hade flytt där ifrån. Men det stämde ju inte alls! Men som vampyr jag ju ganska smart. Så jag kunde svenska, engelska, franska, japanska, kinesiska, tyska och ryska.
- Wow! Sa en lite sexa när jag gick igenom korridoren. Är det inte ’’Jennie som kan alla språk’’?
- Jag tror det, svarade en annan lite unge.
På den här skolan så gick det från sexan till trean på gymnasiet. Själv gick jag i åttan och skulle precis börja få betyg.
- Jennie! Är det sant att du kan engelska, franska, japanska, kinesiska, tyska och ryska?
- Ja, det är väl sant på sitt sätt.
Jag gick förbi sjuan med brunt hår och uppsatt i två flätor. Jag kunde inte fatta att alla kunde känna till mig. Förut så kände nästan ingen igen mig, men nu har det hänt saker allt. Jag stannade framför Mia och Anna.
- Mia…? Började jag.
- Är det Jenniefer?! Utbrast Anna.
- Ja…?
- Titta bakom dig, sa hon tonlöst.
Det är verkligen hon! Jag kan bara inte fatta det!
- Oskar, dra!
- Hur visste du att det var ha? Viskade Anna när Oskar hade gått sin väg, gråtande.
På lektionen fick jag sitta bredvid Ichigo, som kom från japan. Jag satt och pratade med henne under lektionen.
- Det är skönt att någon kan lite japanska, sa Ichigo på japanska.
- Ja, det är roligt att andra inte kan förstå vad vi säger, sa jag.
- Ichigo, Jenniefer! Ni måste börja lyssna!
- Jaja, vi lyssnar, muttrade jag.
- Hu göl man? Frågade Ichigo efter att läraren hade förklarat.
- Jo, man tar den där siffran från den och så lånar du från den andra och så är det klart, sa jag på japanska, enbart för att hon skulle förstå vad jag sa.
- Tack, sa hon också på japanska.
Vi små pratade med varann under lektionen. Ichigo var ganska smart, bara om hon förstod vad läraren sa.
Jag var tvungen att översätta till henne på varje svenska, engelska och matte som vi hade ihop. Det var inte jobbigt, utan tvärt om. Trevligt. Jag trodde att hon gillade mig över att jag kunde japanska och att jag hade varit Japan, så kunde jag översätta till alla hennes vänner. Det var så jobbigt för henne för hon ville bara prata japanska när hon ska prata svenska. Jag blev glad över att jag kunde hjälpa en person i alla fall på skolan.
Vi burkade gå till lunchen med henne och hennes vänner.
Jag gick med mina vänner i korridoren och låtsades som om att jag inte kände Ichigo. De tyckte att hon var töntig, bara för att hon inte kunde riktig svenska.
På mattelektionerna så pratade jag så mycket med Ichigo, som jag kunde. Hon var så söt. Alla asiater var ju det tycker jag.
En dag så skulle en ny tjej komma till klassen.
Hon hette Cecilia.
Hon hade blond långt hår och gröna ögon. Jag såg hur killarna tittade häpnat på hennes. Precis som de hade tittat på mig. Hon tittade på mig och ögonen smalnade. Jag ryggade tillbaka, jag kände igen henne.
Hon gick förbi mig och då tog jag chansen att fråga.
- Vad heter du i efternamn?
- Min mamma heter Mao, du känner henne säkert.
- MAO!?