Om jag följer spåren

som narrarna plöjer

Vad kan jag då 

förvänta mig att finna

Den jungfruliga jorden

vänd på avigan

och bjällror sådda

i fårans botten

därifrån igenkommande

att lura levande och döda

Ur den feta myllan

skjuter kyrktorn upp

frukterna i deras topp

pendlar ut sitt budskap

Med ögon som tankstreck

lyfter jag ansiktet  från marken

Fukten ringer som flugsvärmar

ur mina näsborrar

en oplanerad kommentar

till klangen från ovan och under

En retorisk fråga

om vad jag ska följa

besvaras med än starkare

än mer uppfordrande dingdong

och spröda ekon

från nya narrfrön i åkern

Jag ser dem nu

De krokar sig fast

Jag står upp i min hela längd

och betraktar mina kläder

Med svepande handrörelser

borstar jag bort jorden

Borstar och borstar

tills varje jordkorn försvunnit

På mig ska det inte synas

att jag var nyfiken

Att jag för ett ögonblick

ville veta vad som planterats

Men bevisen fäster sig

vid mina knän och armbågar

i klingande klasar 

avslöjar de mig

Varje steg jag tar

meddelar omvärlden

Här kommer en sökare

hör hur vi skvallrar

I takt med mina försök

att fly platsen för mitt forskande

gör de tydligt att evangelium

har nått mottagaren

Jag är alltså bärare

av en högljudd förkunnelse

som jag representerar

genom att känna till

som jag förväntas försvara

inför tvivlare från andra odlingar

som är min från den stund

jag erkände dess existens

Kornens rötter söker sig in

i mitt blodsystem och min benmärg

Jag är den åkermark

som jag vill lämna

Den oskyldiga frågan

ställd liggande i min ursprungsjord

blev till en navelsträng

omöjlig att klippa

Jag kan förneka 

människans monument

men jag kan aldrig

aldrig svära mig fri

från blodet

som är jag