det är ett sår
där mitt hjärta brukade sitta
det är liksom naggat i kanterna
som om den som skurit
inte orkat anstränga sig med finessen

kanske är det mina egna
ord som orsakat förlusten
eller kanske var det när jag
stannade kvar för länge
innanför dina andetag
och pratade om hur allt känns
som jag förlorade dig

det finns inget annat
än ett hålrum
som ekar högt och ljudligt i mina tankar
för dina suckar
har skallrat inombords

kanske har jag bett om detta
utan att jag vetat om att något
avtal skrivits under
kanske är det så enkelt
att jag skapat en höna
av den fina fjädern
vi suckade ur oss den där natten

eller också är jag förlorad
nu och för alltid
här bland skärvorna
av min tro
mitt hopp
och det jag trodde var min kärlek