Ibland blir jag stående.

Som nu med ögon långt borta över allt vitt och allt tomt.

Bröstet är lugnt och stilla.

Handen vilar utefter kroppen på ett sådan sätt

där inget finns att fånga.

Min röst är tyst och stum och orden

vilar i väntrum.


Du hittar mina steg, djupt över stövelkanten.

Borstar bort frusenheten med lovikavante

full av värme.

Det luktar ylle och kärlek.



Två är alltid mindre fasansfullt.