När regnet föll flöt en bäck över asfalten utanför hus nummer elva. Minns du det? Jag var bara min. Och er. Du likaså. Vi lekte i en vattenpöl i för stora gummistövlar. Du satt alldeles stilla intill den där bäcken och log åt dina äldre systrars flodvågor. Vi skrattade så självklart då. Himlen var stålgrå, i mina ögon silvermjuk. Minns hur regnet klättrade upp längs tyget i min vita sommarklänning. Kylan när den fuktade min ryggrad och hur bomullen fläckades av gatans smuts. Som ditsmattrade kulhål, fast bara förstörd på ytan. Det spelade ingen roll för allt var så enkelt då. Och dessutom hade pappa en tvättmaskin i källaren. Sommarregn och osminkad kärlek som aldrig behövde vara vattenfast. Storasyster tog våra händer, så tryggt det var att ledsagas av hennes varma fingrar. Minns du värmen i våra av himlen dränkta kläder? Luften doftade annorlunda då, visst gjorde den? Av syren och olja som läckt från pappas V70. Vit med rostiga fläckar, som ett konstverk smyckat av krysantemum. Inuti din bilbarnstol, kladdig av tappad mjölkchoklad. När solen tittade fram sken den inte som idag, den målade regnbågar som landade i mammas öga. Och torkade snabbt upp bäcken utanför hus nummer elva.