-Varför min skoltid är ett helvete-

Jag tvingas stönande upp ur sängen efter en allt för kort sömn. Alla tankar om ofullständiga uppgifter, glömda läxor och annalkande prov har hållit mig vaken med en plågsam och ångestfylld smärta i magen. Allt som jag har glömt, allt som jag har gjort fel, alla betyg som inte var så bra som jag hade förväntat mig hänger kvar, misslyckanden hänger alltid kvar där i bakgrunden. För varje termin smyger sig tröttheten och bitterheten sig närmare. Jag är aldrig så bra som jag tror, skolan är fylld av lärare som kollektivt försöker krossa ens självkänsla. Det är som att jag håller ut mina händer, fyllda med det sista jag har, det enda jag kan erbjuda, och se det bli slaget ur mitt grepp. Tiden då en lekton var mindre än en timme är sedan länge sedan över. Jag tvingas istället att behålla min fokus i 80 minuters långa föreläsningar om hur isarna smälter, barnen sprängs i Afghanistan och att vi alla kommer dö i fetma innan medelåldern. Det är fantastiskt hur många sett jorden kan gå under, och att allt verkar ha blivit dumpat på min generation. Varför min skolgång är som taget ur en synonymordbok bredvid ord som ”inferno, gehenna, avgrund och de osaligas straffort” är inte svårt att se. När kommer jag behöva dra roten ur priset på mjöl på konsum? Vem i smärta kommer vara ens avlägset intresserad av att plågande är ett adverb? Och ibland regnar det bara, helt oberoende av kustvindar och konvektionsnederbörd.



-Varför min skoltid är ett paradis-

Det är alltid någon att krama i skolan. Det är fantastiskt så mycket underbara människor jag har träffat under min skoltid. Mina närmaste vänner, mina värdefullaste bundsförvanter, var skulle vi vara utan varandra? Vi skulle vara vilse om vi inte, genom skolan, hade kunnat vara där för varandra och visa vägen. En majoritet av alla goda minnen som får mig att skratta utspelar sig i korridorerna. Det en känsla av inte vara ensam längre, skolan, det är som att livet får en slags mening. Det är nu jag formas, det är nu jag får nudda alla ämne och snubbla in i en slags semivuxenhet. Kommer jag någonsin glömma de inspirerande eldsjälar som jag har haft turen att ha som lärare? Det finns förebilder till höger och vänster. De vuxna som lär ut med en sådan energi, som får de outforskade hörnen att lysa up och mina ögon att öppnas. Skolan är framförallt en plats för den bekräftelse som man söker så förtvivlat. Vem kan förneka stoltheten som sprider sig upp längs kinderna när provet som man har pluggat så ivrigt på kommer tillbaka med ett MVG? . Det är en besynnerlig situation som jag är i, den sista säkra vägspärren innan arbetsmarknaden. Det är min eviga lycka att denna tid utspelar sig bland vänner och människor jag håller av.