Över ängar fyllda av prästkragar
flyger minnen iväg till en svunnen tid
till dagar när solen alltid sken 
och till surrande humlor runt saftglasen

 Tårar blir glittrande vattendroppar
yvigt stänkande ur vattenspridaren
och rinnande över det skrattande barnet
som inte hann undan regnet

 Ilskans och hatets svarta moln
mullrar i idyllens periferi
och den åskrädde vuxnes öga
ser aldrig hur blixtarna slår ner  

 i oskulden