Dina förvirrade frågeställningar
nuddade mina öron.
De grävde sig in i huvdet,
för att sedan bli förklarade.
Du ställde ner flaskan,
och skrattade åt mig.
Din andedräkt skalade
av mitt glada humör.

Jag sa nej och du sa ja,
detta kommer inte sluta bra.
Flaskan föll till marken,
och sanningen dök fram som
ett skott genom luften.

Splittret ven genom luften likt ett
skott som rikoschetterade och träffade
mig vid buken.
Du sa att jag fick allt skylla mig själv,
då jag hade skapat problematiken.

Nu sitter jag här och syr igen mitt sår,
som jag själv orsakat.
Och tänker att nu får det vara nog,
men jag vet själv att det kommer dyka
upp fler sådana här tillfällen.