Hans hand nuddade din kind
men inte mjukt och försiktigt
som han brukade göra när du var liten
Smekningen han gav dig nu var gjord av smärta

Du bet dig själv i läppen och blundade
ville inte se de slag som skulle komma
eftersom hans min sårade dig mera
Du grät... han grät

Salta tårar rullade ner för dina kinder
och i dess spår lämnades sveda
Slagen sved, ögonen sved
men bara ditt hjärta blödde

Du visste hur han kunde sluta,
visste ett ord du kunde viska.
Något som skulle driva honom vidare
till någon annan, bortsett från du

Men du tog hellre slagen och visste
att din familj skulle vara säker
Men när det sjätte slaget
nuddade din kind, hände det

Dina läppar formade orden
som ditt hjärta har skrikigt
"Snälla pappa, sluta."
orden kom ut som halvkväda snyftningar

Men slagen slutade hagla
och när du öppnade ögonen
var han bara en gråtande hög,
fastnaglad på golvet.

Du stod fortfarande upp
och såg ner på honom.
Snyftade en sista gång
innan du sprang in till dina syskon.

De stod i en klunga
inklämd i ett hörn.
Snyftade och skakade höll de om varann
Och de kollade skrämt upp när du kom

"Pappa mår bra igen"
bara inom dig sa du
"För stunden."
men dina syskon visste.

Och nu skulle ni gå som på nålar
tills faderns ilska skulle rinna över
igen
och
igen