en poets förbannelse förlikar
pennans vanmakt den krossar
med skrattande hånfulla gelikar
som i avunden påpassat frossar

vidunderliga är de tankar som svämmar
när solen aldrig tycks stiga
känslor av fruktan som ständigt hämmar
och livet själv vill kroniskt kriga

målande svärta stöpt av tårar
kraftfulla äro de olustiga tankar
där livet är fullt av stirrande dårar
och vägen dold av dimbankar

hur kortsiktigt är den tanke blott
som för en in i smärtans rike
där döden blir en befrielse kort
och tyr sin omgivning till dess like

förnimmelse av profiterande ironi
drar gränslöst med pennans stift
ty poeten smittas i detta frosseri
som sakteligen förintas med gift

rädslan blir enbart vacker i ett minne
där trådfagra samlas i melankoli
för luften darrar av lustfri vansinne
när linsen träffas av nedskräpad poesi

blott de kraftfulla äger sin rätt
att slå undan orättfärdig kritik
prosan konverteras finurligt till sonett
sen slås alla försök bort till retorik

så låt poeten sin sista andning taga
låt kraften samlas till ständig apati
där massan bara förmedlar sin svaga,
meningslösa och döende poesi