där står hon blott och rentvår det ljus som bränner!
förälskat, förfalskat och fördärvat

kunde månljuset givit mig den styrka
att rengöra det du strålade ut?

monotonin fruktar de steg jag skall utföra, och min rådvillhet förkastar
den enda kvarvarande tanken.

för där står hon!
fortfarande och med rätad kotpelare och leendet träffar mig med en smärta som förvrider alla mina sinnen

hon kunde ha flytt
hon kunde ha drivit iväg, men solljuset hon sprider får mig att smälta ned i den redan överhettade asfalten

krossad av ruset självt, sågad av en trubbig egoism som steker min egna självuppfyllande profetia efter den andra

nu ska jag åla mig igenom förnedringen och låta den vita flaggan synas på toppen av vår himmel

jag är redan förlorad
jag är så förbannat förlorad medan ditt ljus synar hela mitt anlete.

där står hon blott och rentvår, förbannat och förkastligt

ja jävlar!!!

där står hon...