Mekanisk vardag fyller mitt sinne likt en begagnad systemkasse från åttiotalet, jag sjunker lodrätt mot min egen självuppfunna förintelse.
Miljoner minuter passerar ångestladdat och dessa små naggande minutjävlar minner om varje litet felsteg som min prestationsångest dedikerar mitt sargade och förlorade sinne.

Kanske hade en dåtid med konkava speglar visat mitt sanna ansikte, men till trots låter jag fantasin dra vidare mot nya uppdiktade mål. När omvärlden står undrande och oförstående varför en till synes måluppfylld människa stor i en oas av olycka...Skapad av honom själv, så når jag höjdpunkten av ständig idioti.

Det enda som minner om verkligheten är när vinden smeker mitt ansikte samtidigt som jag lämnar mitt ingemansland. Just då, vid det tillfället andas mina lungor ren och obesudlad luft. Just i det ögonblicket ser jag mig själv utan fasad, utan lögn och utan fördömmande självkritik.

Min sol kommer en dag! Är ett mantra som fyller det lilla kvarvarande hopp som rinner i mit blodomlopp. Men mina jordnära förintelser för mig till en fiktiv lagomnivå och där tror jag förtvivlat och destruktivt att min plats är given.

Jag kommer aldrig finna den stig som tar mig åt ett rättfärdigt beteende, för jag är redan en själutnämnd världmästare i att trycka ned hela mitt förstånd i skosulans förbannade tillvaro.

STÅR JAG!?
ÄR JAG!?

Jag är så extremt medveten att mina händer klarar av att skapa mirakel. Men till trots är kopplingen mellan hjärnbarken och mitt handlande av två skilda slag, och sedan får jag nöjet att ånjuta ännu ett robust misstag. Så mitt försvarstal är redan färdigskrivet och återvunnet så många gånger att mitt devalverade förtroende redan passerat noll. och befinner sig i fritt fall.

--------------JAG! ---FÖRLORAD MÄNNISKA

--------------------i en uppdiktad värld

Där sanningar är en måttstock från en betraktares fördömande blickar.